lördag 9 december 2017

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.



With tears in my eyes, I begged you to stay
You said, "Hey man, I love you but no fucking way"



fredag 8 december 2017

313


o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.


So when you feel so invisible you're not even sure you exist
So you cut yourself open just to see if you real
You numb yourself with drugs just to hide what you feel
You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards
You live everyday wishing you could rewind your life backwards
Because you wanna figure out where the fuck you went wrong
Cause everything in your world ain't been right for so long

söndag 3 december 2017

312

I den där eviga smärtan och hopplösheten har jag förlorat mig själv ännu en gång. Jag försöker att kontrollera smärtan genom smärta, men ironiskt nog tappar jag kontrollen över det också. Tanken på befrielsen lämnar inte mig för en minut. Nånting har låst sig. Kanske bäst att vara ärlig. Jag ska försöka prata med min kontaktpersonal imorgon.
Hoppas bara att jag kan somna tidigt inatt.

måndag 27 november 2017

311

Vad ska jag säga? Att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att jag har ångest över maten, att jag känner mig stressad, att jag vill skada mig, att jag vill dö? Låter bara som en gammal repad skiva. Så jag håller käften istället.

Idag har jag fått höra från min terapeut att jag ser ut att må bättre."Men skenet bedrar".
Träffade mamma och syster. Pratade, gick runt på Dollarstore och åt. Sen åkte vi "hem"- fast jag säger inte längre hem, jag säger hem när jag ska till boendet. Packade ner lite (som blev rätt mycket) grejer som jag tog med mig hit. Lite kläder, pyssel och min kamera. Det kanske motiverar mig till att gå promenader. Varje gång jag sitter där och röker ute på terrassen så blir jag ledsen, och idag var ingen undantag. Innan jag åkte hem så gav jag min låtsaspappa en kram och tackade honom för allting. Och då sprack det, och jag började gråta. Grät hela vägen hem. Har lugnat ner mig för en stund sen. Mamma ska komma imorgon och vi ska gå en promenad, kanske kan jag prata av mig. För det verkar jag inte kunna göra med någon den sista tiden, det tar stopp när jag försöker.

Nu ska jag fortsätta kolla på House och måla.

lördag 25 november 2017

310

möjlig TRIGGER WARNING
känsliga läsare varnas
(såna varningar funkar ändå sällan)
Ordspya om allt och inget.
Försöker att lägga mig tidigt, inte somna två eller tre och sova till klockan 14. Vi får se hur det kommer att gå. Men på sistone så spelar det absolut ingen roll hur många timmar jag sover, jag är aldrig utvilad och känner mig trött. Idag har jag gråtit, målat, rökt, ätit lite och spelat kort med en personal. De frågar hur jag mår och hur de kan hjälpa mig, och jag kan bara rycka på axlarna och säga att jag har ingen jävla aning. För det har jag verkligen inte. Och nu, nu känner jag mest låt mig vara. Sen igår får jag ta hand om mina mediciner själv, känns faktiskt rätt konstigt att ha kontroll över det efter nästan tre månader. Trots alla tankar och impulser så lyckas jag faktiskt att ta dem i tid, inte ta för mycket eller ta nånting jag inte ska. Så det känns rätt bra.
Jag har mycket ångest, och säkert ännu mer tankar, men jag håller ut. "Håller ut" genom att stänga ute allt och alla, och sitta i min ensamhet. Försöker återta kontroller över vissa saker. Nej, jag strävar inte efter att se ut som samhället vill, det skulle aldrig gå, jag strävar efter att kanske, på något sätt, bli åtminstone lite nöjd med mig själv. Jag säger alltid att det inte spelar någon roll vilken färg mitt hår är eller hur många piercingar jag har i ansiktet - jag känner mig och är ful och det kan jag inte ändra på. Det var dessutom länge sen jag såg mig själv i spegeln och kände igen mig själv. Såg att det var jag som tittade tillbaka. Det har säkert gått månader. Och jag kan inte komma ihåg när allting började.
Allting har blivit så otroligt jobbigt. Vardagliga saker som att lämna sängen när jag vaknar (oftast ligger jag vaken och velar), borsta tänderna, städa, allt. Ändå försöker jag, men mår alltid jävligt dåligt efteråt - och gång på gång gömmer jag det. Imorgon är det söndag och på söndagar brukar jag städa rummet och badrummet och duscha. Så jag får tvinga mig själv till att göra det, och gå till den närmaste affärer med en personal för att köpa lite grejer. Nuförtiden avskyr jag verkligen att duscha. Orkar inte. Vill inte. Hatar att se min kropp och alla misstag jag begått som lämnat spår på min hud. Jag har inte skadat mig på några dagar, och det kanske är bra, men fan vad det kryper under huden och kliar i fingrarna. Den där saknaden, eller nånting, efter det destruktiva jagar mig, hemsöker mig på nätterna. Det är svårt att stå emot. Jag vet inte varför jag gör det, varför jag inte agerar på mina impulser, men jag står emot.

I år kommer jag troligtvis att helt enkelt skita i julen. Det känns för stressigt, och helst vill jag spendera dagen i min säng. Det är jobbigt, för att familjen är jävligt splittrad nu, trots att vi rent fysiskt är så nära. Och jag är rädd att jag kommer tappa kontakten med alla. För det är sällan jag hör av mig till andra. Jag vet liksom inte hur man gör. Är rädd att jag kommer tappa kontakten med mamma, för vi pratar inte lika ofta längre. Det kanske är en del av att bli vuxen, man växer upp och slutar prata så mycket. Men fan, jag har Peter Pan-komplex, jag vill inte växa upp. Vill inte vara en vanlig, grå människa med ett vanligt grått liv. Vad vill jag utav livet? Ingen jävla aning. Men allt känns så meningslöst och tråkigt. Jag vill sluta finnas. Radera min existens. Sudda bort mig själv från livet. För jag är trött på att känna och inte känna, trött på att vara rädd hela tiden och inte veta nånting. Jag är bara så jävla trött.