måndag 14 maj 2018

336


(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.

måndag 30 april 2018

335

Torsdagen började rätt så dåligt. Jag träffade min terapeut, pratade med henne själv eftersom personalen som skulle följa med mig var sjuk. Bland det första hon sa till mig var frågan; "du vet att det är behandlingshem på gång för dig?" Och nej. Det visste jag inte. Vi pratade mycket om det och för att slippa tjatet så sa jag att jag kan väl åka och kolla på stället när allting är klart. Men jag vill inte. Hon sa också att det var ledsamt att se mig i höstas när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen för att gå till badrummet, och att tanken är att jag ska bo på behandlingshem för att stabiliseras och undvika just såna svackor. Grejen är den att jag inte känner att jag behöver bo på behandlingshem. Jag vill redan flytta till en egen lägenhet, och har intresseanmält mig till tre ställen. Trots att jag avskydde när andra sa att jag skulle må bättre om jag bara hade en sysselsättning, så inser jag nu att det förmodligen stämmer. Bristen på aktivitet gör bara att jag tänker mycket mer och det blir aldrig bra att tänka för mycket. Det är då ångesten och tvångstankarna kommer krypandes och mörkret tränger sig in genom huden. En falsk känsla av trygghet. Jag vet. jag vet vet vet, att tryggheten i det mörka är falsk, att det egentligen är så långt ifrån tryggt det bara kan bli. Men fan vad övertygande känslan är.
Efter terapeuten gick jag och rökte med mamma, vi pratade lite och jag sa att jag inte tror jag klarar av att åka på en konsert senare på dagen. Mamma övertalade mig och sa att det blir bättre om jag försöker och inte klarar av det, än om jag skulle ångra att jag inte ens försökte. Sen träffade jag psykologen för att avsluta utredningen. Fick veta att jag inte är nånstans på autismspektrumet, däremot kan psykologen tänka sig (hans ord, inte mina) att fobisk personlighetsstörning kan stämma in på mig. Jag vet inte ens vad jag tyckte när jag och mamma gick därifrån, antagligen för att allting det där med behandlingshemmet tog upp så mycket plats i hjärnan. Trotsade ångesten och handlade lite, och på eftermiddagen var det dags att byta om från mjukisbyxor till jeans (som jag nästan aldrig har på mig längre) och en Imagine Dragons-tröja och åka till Stockholm. Väl där blev det jobbigt och jag kände att jag ångrade mig när jag såg alla människor. Träffade min bästa vän en stund men skulle säkert tappa bort varandra senare så vi sa hejdå och kramades. Hon sa flera gånger att hon var stolt över att jag klarade av att komma dit. Efter kaoset i kön och sen med att hitta våra sittplatser, så kändes det ändå okej att vara där. Jag skakade och hjärtat dunkade hårt, men att gå på en konsert har varit en av mina drömmar väldigt länge. Och det var ingen konsert som helst, utan jävla Imagine Dragons, ett av mina favoritband! Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på stunden jag öppnade kuverten jag fick av AJ i julklapp och såg biljetten. Kommer alltid att vara tacksam för den bästa julklappen jag nånsin fått. När lamporna släcktes och basen började dunka och vibrera i hela kroppen, så fanns det liksom ingen ångest, inga andra människor, bara jag och musiken. Dan sa att han hoppas att alla där har ett bra liv, iallafall för två timmar, och ingen politik eller kön ska finnas just där och då. Han tog emot en Pride-flagga från en i publiken och hade den runt halsen som ett sjal medan de spelade "It's Time", en av mina favoritlåtar. Efter all känslokaos den dagen så började tårarna rinna när alla sjöng "now don't you understand that I'm never changing who I am", inklusive jag. Jag sjöng med, skrek och applåderade, och tog fram mobilen för att vifta med den med ficklampan på som många andra gjorde när Dan sjöng "Forever Young" som en hyllning till Avicii. Och tårarna slutade inte rinna på ett tag.

I morse åkte vi för att hälsa på min bror och hans familj. Redan på väg från parkeringen såg jag min lilla brorsdotter vinka i fönstret. Vi lekte och jag undrade hur det kan finnas så mycket energi i ett så litet barn. Men hon är ju min lilla brorsdotter och får mig alltid att le. Hon är ljuset i det totala mörkret.
Jag kom hem på eftermiddagen och kände konstig molande ångest. Försökte sitta ute och läsa men kunde inte riktigt fokusera och ångesten blev bara värre. Jag satte på en film jag redan sett och försökte somna, jag ville så gärna bara sova bort hela kvällen. Men jag kunde inte somna heller och mådde sämre, vilket ledde till impulsiva handlingar. Allt slutade med att jag grät så mycket att jag nästan skrek och ringde mamma, och bad henne att komma hit. Hon gjorde det och kramade om mig och lyssnade på mig. När jag hade lugnat ner mig så gjorde vi te och satte oss ute. Vi pratade mycket och det kändes bättre när hon gick härifrån. Men nu kommer det där mörkret igen, och sorgen som jag inte kan förklara.
Jag sjönk ner på golvet ute i dagrummet när jag i ögonvrån såg en man som höjde ena armen. som om han skulle slå mig, och alla fläckar på golvet rörde på sig.

tisdag 24 april 2018

334

Helgen var underbar. Vi skrattade mycket, rökte alldeles för många cigaretter och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en av de bättre helgerna jag haft på sistone. Men söndag kväll kom krypandes, tillsammans med sorgen och ångesten. Trots allt det positiva så kom allting negativt. Jag insåg bara hur distanserad från allt och alla jag har blivit. Numera sitter jag mest och lyssnar eller kallpratar om ytliga, tråkiga saker istället för att prata, berätta och dela med mig. Idag är det tredje kvällen i rad som jag bröt ihop och grät. Det var ett tag sen jag kunde gråta, nu kan jag och varje gång det börjas så känns det som att jag aldrig kommer att kunna sluta. På torsdag ska jag träffa min terapeut kl 9 och sen psykologen kl 10 för att avsluta utredningen. Egentligen vet jag inte vad jag ska säga hos terapeuten. För jag vet att jag kommer bli irriterad på det minsta lilla hon gör, och hon kommer att säga det gamla vanliga. Jag kommer gå därifrån ledsen och besviken, och kommer inte att höra av mig på länge. Det blir som det alltid blir. Som en gammal repad skiva.
Humöret pendlar, som vanligt. Ena stunden känns allting okej, och sen kommer katastroftankarna och impulserna. Jag hatar allt och alla, sen gråter jag för att jag känner mig dum som skrek åt min mamma när hon bara försökte hjälpa till. Ena stunden tänker jag på hur mycket jag vill flytta, till en egen lägenhet där jag kan bestämma. Där jag kan laga mat och baka när jag vill, och ligga på soffan och titta på tv till två på natten. Där jag kan gå ut på balkongen och andas självständighet. I nästa stund hatar jag återigen allting och tänker på hur mycket jag bara vill sluta andas överhuvudtaget.
Men just nu känner jag mig bara trött och likgiltig.

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark aimed right at my throat
'Cause looking for heaven, found the devil in me
Looking for heaven, found the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me

onsdag 18 april 2018

333

Idag känns det lite lättare att andas, lite lättare att finnas. Den senaste veckan har varit ångestfylld, men jag har iallafall skrivit till personalen hur det ligger till. Egentligen vet jag inte vad som händer nu. Alla säger att jag får säga till om det är nåt, till och med sköterskan som idag kom för att ta blodprov på mig sa att jag ska säga till personalen att ringa henne om det finns nåt hon kan göra. Finns det nånting hon kan göra? Jag vet inte. Det är bara vågor av mörker och hopplöshet som sköljer över mig. Den gamla tjocka dimman som gör mig svår att nå, insekter som kryper på sängen men när jag försöker fokusera blicken på dem så löses de upp och blir till nästan osynlig pulver, och självklart gamla tvångstankar som får mig att straffa mig själv, utan att tänka på konsekvenser. Jag drömmer konstiga, obehagliga drömmar och vaknar kallsvettig och illamående. Under dagarna försöker jag fokusera på annat, på videos, serier, spel och böcker. På sistone lämnar jag det ångestfyllda rummet och sätter mig ute i solen med en bok.
Idag har jag varit hos tandläkaren och jag klarade det utan panik. Visst, jag mådde inte direkt bra av att höra vad som behöver göras men jag började iallafall inte gråta. Vilket jag på sistone ändå inte kan göra, oavsett hur mycket jag än försöker. Oftast känner jag mig likgiltig och grå. Har också handlat idag, och jag glömde hur mycket energi det tar från mig. Särskilt när det är mycket folk i affären och kassörskan är långsam. När jag gick ut från affären för att andas lite luft efter att ha mått dåligt, såg jag en f.d. medpatient vars svarta hår har nu blivit rött, som gick med säkra steg och såg ut att må bra. Och jag kunde inte låta bli att le lite.
Dessutom. Idag gick jag till den närmaste affären för att köpa lite saker - alldeles själv. Vilket jag för bara några månader sen inte skulle klara av. Jag har fått tillbaka den fysiska styrkan, och jävlar vilken befrielse det känns som. I fredags har jag till och med sprungit lite. Och jag är ganska säker på att det som hjälpte mest mot de fysiska besvären är faktiskt betablockerare. Nu kan jag ha ångest och må dåligt, men jag kan gå upp ur sängen och göra saker. Förut spenderade jag 70% av min tid i sängen, med en vetekudde på nacken, knaprade ångestdämpande som halstabletter, med ångest hela tiden redo att anfalla och jobbiga panikattacker. Och jag tror, jag är inte säker men jag tror att mycket av det orsakades av min alldeles för höga puls. Jag vill så gärna säga jag är fri men jag är rädd att det kommer få allt att komma tillbaka.
Imorgon ska jag till psykologen igen och fortsätta med utredningen, när jag kommer hem ska jag städa för på fredag eftermiddag kommer min bästa vän och hälsar på. Hon stannar till på söndag så när min familj har en grilldag, ska vi sätta oss i solen och ha en picknick. Har köpt godis, chips, pepsi och (alkoholfri) champagne. Helvete vad jag längtar!

onsdag 11 april 2018

332

All stress och oro inför att träffa den nya psykologen förra veckan visade sig vara helt i onödan, då någon från psykiatrin ringde mig och sa att psykologen var sjuk så jag ska träffa honom imorgon istället. De senaste dagarna har varit jobbiga, trots att jag försökte le och spela glad för att inte låta någon se igenom mina lögner. Men igår kväll bröt jag ihop, låg i sängen med släckta lampor och grät. Pratade med nattpersonalen lite när hon kom in och såg att jag inte mådde bra. Det hjälpte lite, och jag slutade gråta och började tvätta kläder för att hålla mig upptagen. Idag är jag trött och ledsen. Eller kanske inte ens ledsen, mer likgiltig. Jag drog upp persiennerna och gardinerna, öppnade fönstret och började städa. Har än så länge bara lagt undan kläderna och diskat, nu tar jag en paus, annars skulle jag svettas ihjäl. Ska snart städa resten av rummet, sen badrummet och sen ska jag ta en lång, välbehövlig dusch. När jag är klar med allting så ska jag göra te, ta boken jag läser om just nu, och sätta mig i solen ute på gården och försöka läsa så mycket jag kan. Jag har utmanat mig själv till att läsa alla böcker jag lånade ut sist innan det är dags att lämna in dem.
Och förhoppningsvis ska jag få besök av min bästa vän nästa helg. Planerar redan vad vi ska göra, tanken på att äntligen ses efter ungefär fem månader ger mig lite mer energi. Om vädret tillåter så ska vi sitta ute, kedjeröka och dricka alkoholfri champagne. Sen ska vi kolla på nån dålig film och äta mac and cheese och pop tarts. Bara några dagar kvar. Håll ut.