lördag 12 augusti 2017

278

Efter ångestkaoset och ett litet sammanbrott, orsakad av min jävla kräkfobi, som fick mig att gå hemifrån och sätta mig på en bänk bara en liten stund innan familjen skulle åka till flygplatsen (har alltså inte sagt hejdå och det känns lite dumt), så träffade jag mitt boendestöd och hennes chef och hoppet jag trodde jag hade förlorat började komma tillbaka. Chefen var snäll och trevlig, och berättade om ett stödboende. För ett tag sen när jag träffade min nya kontakt på soc så sa vi att en egen lägenhet med intensiv boendestöd skulle passa mig bättre, men jo mer chefen berättade om boendet, desto mer tyckte vi att det vore nånting för mig. Jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag eventuellt får komma dit, och hon svarade "du får flytta in den första september". Så då tackade jag ja, och ser faktiskt fram emot att åka dit den första september, möjligtvis tidigare, för att kolla hur det ser ut och börja flytta in redan dagen efter. Måste fixa lite grejer själv, men det löser sig.
Det lät som ett bra ställe, och boendestödet jag har nu jobbar där så jag kommer inte behöva avsluta kontakten med henne eller så. September är inte långt bort, och jag hoppas att jag kommer trivas.

När mina bröder och deras familjer som var här nästan hela dagen har åkt hem så började jag städa, bacillskräcken och kräkfobin har verkligen varit jävligt jobbiga så jag var tvungen att städa och desinficera hela toaletten och sen torka bord och alla möjliga handtag och annat. Tvättade lite, bytte sängkläder, dammsög mitt rum och duschade. Kaninen och katterna har mat och vatten, och nu väntar jag bara på att sömnmedicinen ska börja verka.
Jag hoppas att jag får vara ifred hela helgen, för jag kommer inte orka städa varje gång någon som var har åkt hem. På måndag ska jag till terapeuten, och boendestödet följer med. Och förhoppningsvis på tisdag ska jag och min bror åka och hämta R på morgonen som kommer stanna över natten, så det ser jag fram emot.

Är inte särskilt trött men ska värma min vetekudde och kanske se nån film, eller somna till någon serie. Jag är ensam hemma och ganska nöjd med det, än så länge iallafall. Hoppas det blir så alla tio dagar.

onsdag 9 augusti 2017

277

Försökte skriva igår kväll men fick av nån anledning jättemycket ångest så jag tog mediciner och släckte lamporna, la mig i sängen med kläderna på och somnade ganska snabbt, tack och lov. Vaknade nån gång vid fyra och var förvirrad varför jag hade kläderna på mig, sen la jag filten över kroppen och somnade om.
Har mått illa sen jag vaknade och det känns inte sådär jättekul. Men iallafall.

Planerna jag hade inför den kommande veckan har gått i kras. Min mammas vän som skulle stanna med mig när de andra åker till England, var tvungen att åka hem och mår inte bra nog för att komma tillbaka. Så jag ska vara ensam hemma i tio dagar. Nästan ensam, för mina bröder och deras familjer kommer säkert komma hit varje eller varannan dag och kolla läget. Imorgon ska jag nog göra upp en plan på hur allting ska se ut. Och så kan jag alltid ringa om jag behöver.

Igår träffade jag mitt boendestöd och släppte in henne lite mer, visade henne min värld genom orden jag har skrivit på papper. Hon sa att hon blir lite orolig, men sa också att jag får mer än gärna ringa henne om det behövs. Vi ska ses på fredag igen, och då jag är den sista hon ska besöka så kommer hon kunna stanna lite längre. På måndag följer hon med mig till terapeuten och hjälper mig att berätta vissa saker, och fråga om det finns möjlighet att träffa min läkare tidigare än den elfte september då mycket kan hända på en månad.
Hur som helst, jag känner mig trygg med henne och mådde bättre efter att ha släppt in henne lite mer. Så det känns bra.

Sen gick jag och AJ  och satte oss på en bänk där vi pratade lite, efteråt gick vi på en promenad (nu har jag träningsvärk) och sen satt och pratade innan vi gick hem igen.

Annars då. Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att göra dumma saker, utan utbrott, men med mycket lugnande i kroppen. Jag har blivit det jag hatat, det jag aldrig skulle bli. Men jag antar att man ändras och skit. Jaja. Nu ska jag försöka sova en stund.



måndag 7 augusti 2017

276

Sleepless in Sweden part 2.
Återigen sitter jag klarvaken klockan två när jag ville somna tidigt. Jag har inte lyckats somna, men har tagit ångestdämpande och hoppas att det hjälper.
Kvällen var lugn tills jag fick en konstig känsla i hela kroppen och huvudet. Det känns som att det sitter män i mitt huvud och trycker på knappar i min hjärna. Jag såg en man stå vid min dörr och sen hörde jag fotsteg, som om någon gick runt i huset men det lät inte rätt. Jag ska inte ljuga, båda grejerna fick min puls att stiga. Tvångstankarna bara växte och växte, och jag började känna att nånting stort och hemskt kommer hända om jag inte lyder dem, och till slut kunde jag inte stå emot.
Nu ska jag fortsätta kolla på film och försöka somna. Fan, vad allting känns tungt.

söndag 30 juli 2017

275

Sleepless in Sweden.
Klockan är snart fyra och jag har inte kunnat somna än. Ångesten, ensamheten, saknaden efter nånting som känns blev för mycket och det hela slutade med lite dumheter. Jag trodde ärligt att allting skulle komma ikapp när det blir mörkt tidigt och löven dör, men det verkar som att höstens misär kom tidigare i år. Kanske går det över om några dagar, kanske går det aldrig över. Det är väl det som är så svårt - är det bara en ytlig liten sjö där jag är ledsen och förvirrad i några dagar, eller satte jag min fot i ett stort hav av tvångstankar och dumma handlingar? Jag vet inte.

På tisdag ska vi åka till Skåne för att hämta min mammas vän, aka min extramamma, som ska stanna här i ungefär tjugo dagar, och de sista tio dagarna är det bara jag och hon hemma då resten åker till England. Jag har köpt några försenade födelsedagspresenter; en ring, ett halsband och en almanacka så att hon kan hålla koll på sina möten.

För några dagar sen har jag äntligen ställt mig i bostadskön. Får prata mer om det med min boendestödjare när hon kommer tillbaka från sin semester, vilket borde vara nu i veckan. Jag tjänar vuxenpoäng, men jag känner mig inte särskilt vuxen.

Nu är klockan sex över fyra, och jag antar att jag borde försöka sova.

torsdag 27 juli 2017

274

Trött. Sådär både fysiskt och psykiskt. Jag har legat i sängen och vilat och sovit största delen av dagen, för ångesten ville inte lämna mig ifred från den stunden jag vaknade till då jag somnade senare på eftermiddagen och vaknade vid nio på kvällen (som tur var så hade det värsta försvunnit, men det beror säkert på antalet ångestdämpande jag var tvungen att trycka i mig för att hjärtat skulle lugna ner sig och kroppen sluta skaka). I helgen tänkte jag att nu, nu jävlar är jag såpass stabil att jag kan sluta med mina ångestdämpande. Det funkade inte att sluta tvärt, det har det nästan aldrig gjort för mig, så jag tänkte trappa ut men det funkade inte särskilt bra det heller. Jag vet att det är kroppen som är van vid det. Jag trodde att jag bara skulle få abstinens som var hanterbar, men jag kunde inte lämna sängen på morgonen innan jag fick i mig medicinen. Jaja, nu ska jag sluta skriva så mycket om det. Men jag önskar verkligen att jag slapp ta så mycket ångestdämpande för det blir aldrig bra i slutändan.

Tisdagen var fin. Jag fick besök av A och L, och det var trevligt även när vi satt tysta och lyssnade på musik. Det var skönt, trots att mörkret försökte tränga sig in genom huden, trots att jag fortfarande kände att jag gick på tunn glas som kan gå sönder och verkligheten faller isär. Men jag har blivit så bra på att gömma det. Tror jag. Jag vet ju egentligen inte om det syns på mig när jag tittar oroligt för att nånting smyger på golvet, eller när jag blir sådär ledsen av ingen anledning alls mitt i en konversation som kan handla om allt ifrån mitt mående till nördig fakta. När mörkret hänger över mig och försöker att ta sig in i min kropp när jag andas in.

Det har plågat mig hela dagen, ångesten inför mörkret. Jag fortsätter att skriva ner mina tankar på papper istället för bloggen, det känns säkrare så. Förut skrev jag ut nästan allting här, nu kan jag bara inte göra det. Iallafall. Jag tog hand om ångesten inför mörkret, gjorde det jag brukar göra för att hålla det borta, för att låta ljuset komma tillbaka. Det lugnade ner mig för ett tag, men om det har verkligen funkat får vi se när jag vaknar på morgonen. Dumt gjort, jag vet, men jag har ännu inte hittat ett annat sätt att hålla mörkret ute.

Jag borde sova nu. Ska nog somna till en film (My Sister's Keeper) som jag har sett jagvetinteenshurmånga gånger. Har börjat läsa boken, men det går segt. Har svårt att fokusera, men jag vill så gärna läsa den.
(Edit: filmen har tagits bort från Netflix och finns inte på dreamfilm heller. Är lite sur. Får hitta nåt annat att somna till.)