söndag 25 juni 2017

269

Dagen är snart slut och jag borde egentligen ta mina mediciner och sova. Men måste få ur mig lite frustration som är så varm att den bränner mig på insidan.
Jag vill verkligen inte få någon annans tragedi att handla om mig, jag avskyr sånt och vill inte verka som en person som gör så. Men idag fick jag reda på någonting som helt enkelt fick mitt hjärta att krossas i tusen småbitar som jag ännu försöker plocka upp. Det gjorde mig ledsen, det gör ont att hemska saker händer, oavsett vem det gäller egentligen. Är det någon nära så gör det självklart extra ont.
Jag försöker hjälpa människor. Och ibland gör jag saker som är dumma, gör dumma val och gör sånt jag egentligen inte mår så bra över, och sen går runt med ett stort mörkt moln fylld med skuldkänslor. Bara för att jag känner att jag inte kan hjälpa på ett annat sätt. Ända sen jag var barn har jag gjort vad andra bett mig om, sa åt mig att göra, bara för att jag inte vill göra någon upprörd. Mitt bekräftelsebehov och den enorma skräcken för att bli övergiven får mig att lyda, oavsett vad jag faktiskt vill.
Och någon gång kommer det att ge mig problem, för någon konsekvenstänk har jag inte. Skitsamma.

Har en intressant vecka framför mig, faktiskt. Hoppas att jag klarar av allting. Har så mycket att göra, och ska träffa folk nästan varje dag. Kommer vara helt slutkörd i helgen, men det gör inget. Det kanske får mig på andra tankar. Ser mest fram emot morgondagen, tisdagen och torsdagen. Jisses. Minns inte när jag hade så "fullt upp" sist. Det har varit tomma tråkiga veckor i evigheter, känns det som. Medicinen har kanske faktiskt hjälpt mig.

tisdag 20 juni 2017

268

Lever. Eller ja, existerar bara egentligen. Dagen har bestått av ångest, destruktiva tankar, ilska och jävligt mycket självhat. Det har bara blivit större och jobbigare, särskilt efter gårdagen. Självhatet alltså. Varenda liten grej jag gör är fel, jag är dum och ful och helt jävla totalt värdelös.
Kan inte ens skriva ordentligt.

måndag 19 juni 2017

267

Dagen noll är kommen. Jag har varit upptagen nästan hela dagen, men tankarna har inte lämnat mig en sekund. Fick panikångest när jag satt i väntrummet och väntade på läkaren så jag gick ner och satt ute en stund. Sen höll jag i mamma när jag gick tillbaka uppför trappan och till läkarens rum. Som vanligt grät jag okontrollerat och skakade på benen. Läkaren tyckte att jag ska höja en medicin ännu mer, och det skrämmer mig. Jag har nyligen "återhämtat" mig från den senaste höjningen då jag i princip bara låg/sov i sängen eller soffan. Och nu ska jag höja ännu mer. Han tyckte också att jag ska gå ut och göra nånting. Javisst. När jag väl berättade lite mer så sa han att han vill träffa mig om 4-5 veckor för att se hur medicinen hjälpt och kanske sätta in nån annan medicin också. Känns som att han vill göra mig till en fet, dreglande zombie.
Sen träffade jag Ängeln och mitt nya boendestöd. Hon verkar okej. Men jag ville inte att Ängeln skulle åka. Jag ville att hon skulle stanna och prata med mig, titta på mig med sina fina ögon och bara säga att allting ordnar sig. Farligt att vara så trevlig mot mig, jag fäster mig för lätt vid såna personer.

Jag och A. cyklade. Vi cyklade till kyrkogården och gick runt där. Det blåste och jag tänkte för mycket medan vi pratade om döden och vad som kan komma efter. På vägen hem ställde jag mig på cykeln och kände hur vinden smekte mina kinder, hur solen lyste och jag tror jag började ångra mig.
Nu har jag gråtit till och från i en timme eller nåt, för jag är så förvirrad, så trött, så rädd. Jag velar fortfarande.

söndag 18 juni 2017

266

Undergången är nära nu och jag är livrädd.











lördag 10 juni 2017

265

Jag stod framför spegeln och ritade streck, där mina tvångstankar sa åt mig att göra det. Men det visade sig vara en dröm. Tror jag, jag är fortfarande inte säker. Drömmer om undergången, och det är nästan det enda jag kan tänka på när jag väl börjar tänka. Önskar att jag kunde sluta, att jag slapp.
Jag slipper aldrig.