034

Jag överlever men jag vet inte hur, för det gör ont. På riktigt. Bad mamma att kolla om hon kan fixa en tid hos läkaren (aka Inkompetent Rövhål), vi får väl se hur det går.
Terapeuten är ledig och nästa möte är om en vecka. Absolut ingenting spännande händer i mitt liv, jag är bara ledsen och yr. Inget nytt. Och pillerdille.

Tänker på dig igen.
Inte lika mycket längre, vilket egentligen är bra. Tror jag. Jag önskar att vi kunde råka stöta på varandra någonstans. Så många gånger har jag tänkt på det, på hur det skulle vara att få se dig igen (för jag har nästan glömt hur du egentligen ser ut). Jag skulle hälsa artigt och vi skulle fråga varandra hur vi mår. Jag skulle dra en liten lögn och säga att allting är okej (för det är inte ditt problem längre), du skulle säga vad som händer i ditt liv (förmodligen också en lögn, varför skulle jag behöva veta sånt), kanske fråga nånting om katterna och jag skulle vara så glad av att se dig igen. Efter fem minuter skulle vi säga hejdå, "ta hand om dig" och gå vidare. Nä, kanske inte. Jag hatar kallprat och skulle tänka efter om jag faktiskt känner dig eller om du bara liknar någon väldigt mycket, och aldrig i livet att jag skulle våga gå fram till dig.
Mvh, (din favorit) Socialt Inkompetent Rövhål

033

Håller på att bli galen. Vaknar med ångest, somnar med ångest (vilken tur att piller finns). Men de har börjat tappa sin effekt. Jag vill gråta men vad hjälper det. Låt mig slippa.

032

Det kommer dagar då jag önskar att jag kunde ta tag i mig själv och förändras, men för det mesta orkar jag inte ens bry mig.

But under your covers more torture than pleasure

And just past your lips there's more anger than laughter

031

Jag mår inte alls bra.

030

Det är nånting som händer med mig igen, jag orkar inte stoppa det, jag vill bara att allt ska sluta. Desperat efter nånting som dämpar mig, behöver nånting (borde få det i veckan, jag är så hopplös). Min kropp vill inte samarbeta, förlåt. En tur till affären och jag måste vila en hel dag för att återhämta krafterna. En timme själv i ett shoppingcentrum i fredags och jag har ännu inte återhämtat mig. Vågar inte sova. Jag vill ha min gamla säng tillbaka.
Klockan är snart två, och jag vill faktiskt sova. Men jag är rädd.

029

DET SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUGEEEEEEEEEEEEEEEEER.

028

Jag hatar livet och livet hatar mig. Ingenting hjälper och allting blir värre, jag tror att jag ruttnar. Jag började avsky att gå på promenader i dagsljuset, det gör mig bara ledsen.

027

Trött, trött, trött, trött.
Alltid trött.

026

Allting går åt helvete.

025

Nej, jag orkar inte prata eller förklara, jag har ingen lust att höra och finnas. Allting känns och det är jobbigt. Jag har ont och det gör mig arg. Så jävla arg. Jag hittar inte på det, jag förstorar inte upp det, jag inbillar mig inte det, JAG HAR ONT.
Hoppades på en bra helg men det kommer säkert att gå åt helvete, som vanligt.

024

Övervägde att stanna i sängen hela dagen, det skulle ju inte få bli som igår. Men jag gick upp, raderade "förlåt, kan vi ses en annan gång" och hoppades på det bästa. Det gick. Ingen panik, jag fick träffa en ponny och vi gick på en promenad. Men jag ringde terapeuten och lämnade ett meddelande, sa att jag inte kan komma idag. Hon ringde tillbaka, sa att hon och läkaren pratade om mig. Jag ska få en annan sömnmedicin och alla mina diagnoser ska bort, vi börjar om på en ny utredning. Jag är bara så trött på allting. Men nånting händer.
Kiropraktor på torsdag och jag kommer gråta av glädje av om han kan hjälpa mig. Jag vill inte ha så höga förhoppningar, det här är min sista räddning (annars börjar jag knarka).

023

Jag är trött och jag har ont. Och jag vill ha nånting som tar bort det, vad som helst. Ingenting hjälper och jag har panik. Hjälp mig. Jag dör snart, och det lär inte bli fint. Jag kan nästan se det framför mig, hur det stora svarta hålet blir så stor och hur jag drunknar i ångesten. Inte på ett fint sätt heller, det finns inget poetiskt med det. Varför hjälper ingenting?
Jag hatar allting. Jag hatar er allihop. Håll käften.

022

Jag hade ju tänkt på vad jag skulle säga, vad jag ville prata om, förberedde mig psykiskt väldigt länge nu. Men nånting hände, jag gick ut ur bilen och var tvungen att sätta mig igen. Det var bara ett jävla läkarbesök och jag klarade inte ens att gå längre än några meter. Så arg och besviken.
Nu är jag tillbaka hemma och gråter, väntar på att telefonen ska ringa. Jag mår så dåligt, ska gömma mig i mitt rum och skämmas för resten av mitt liv.

021

Läkarjävel. Det är bara panikångest! Dra åt helvete.
Jag har i alla fall samlat på mig några vuxenpoäng när jag bokade tid hos en kiropraktor nyss. Så nästa vecka beger jag mig till Örebro och hoppas att detta verkligen hjälper.

020

Orolig inför imorgon och säkert i onödan. Men det har faktiskt gått en lång tid sen jag började må såhär, och jag hoppas att någon kan hjälpa mig och ta mig på allvar. Jag är inte en jävla hypokondriker.

019

Det blir aldrig tyst, det är aldrig stilla, jag kommer att explodera snart. Ja, jag ska ta mig i kragen, och jag ska prata med någon om det. Jag måste. Kanske får jag hjälp, och kommer kunna slappna av igen, kanske får jag dåliga nyheter och kommer aldrig kunna slappna av igen. Eller kanske får jag höra det gamla, vanliga "allting ser bra ut, kom tillbaka om det blir sämre". Att det hugger till i bröstkorgen när jag anstränger mig lite känns dock inte särskilt bra. Nåja.
Terapeuten var snäll, lyssnade när jag gungade på stolen och försökte förklara, stammade och sa massa strunt. Men jag vet inte hur mycket hon förstod.

"Vad skulle du berätta för honom om han var här?"
"Jag vet inte. Det är så mycket."
Hon sa att du tar upp mycket av mina tankar. Det vet jag redan, ingen nyhet det där. För mycket. Jag vill inte tänka på dig, och helst inte så. Du dök upp när det var jobbigt, vecka efter vecka var du där, och jag fick den där jävla uppmärksamheten. Dumt av dig att vara så jävla trevlig.

018

Så jag gör det igen, och igen, och igen. Jag vet fortfarande inte varför, jag bara måste. Det är nånting i mig som vill att jag ska göra det, jag lovar att jag har försökt stå emot. Det gick bara inte mer. Ångesten har släppt åtminstone lite. Jag har så mycket ångest, och jag vet inte var den kommer ifrån. Ni tjatar på att jag måste fixa det, jag måste hitta det som skapar min ångest. Hittar jag det så kan jag fixa det; vips och jag är botad! Ingen mer ångest! Grattis! Nä. Är det så svårt att tro att det ibland inte finns någon anledning? Måste det alltid finnas en jävla anledning?
Och jag vet att ni vill väl. Ni säger snällt gör si och så, du kommer att må bättre. Men jag har försökt. Jag mår inte ett dugg bättre men ni kan ge er fan på att jag vill. Bara du bestämmer dig så ska du se att det blir bättre. Det blir inte bättre. Grattis till er som har klarat det, verkligen. Jag funkar inte så som ni gör. Nu säger min kropp ifrån, den vill inte mer. Jag kan inte stå upp en längre tid, jag mår inte bra. Det sticker i bröstkorgen och huvudet värker, men näsan har i alla fall inte sprutat blod på en vecka. Nånting kanske verkligen är fel på mig, på riktigt. Jag borde kolla upp allt det där, men om jag är döende så vill jag helst inte veta. Jag är spänd och värmeflaskan funkar nästan inte längre, den har bränt min rygg och allt gör ont. Usch vad jag gnäller. En vecka tills jag får träffa läkaren men jag börjar tvivla på att jag överlever en vecka. Nej, jag är inte särskilt självmordsbenägen men när ångesten är så stor och jag känner allt och inget på en och samma gång så ser jag inte mycket annat. Den enda medicinen som har hjälpt mig får jag inte ha, och jag förstår fortfarande inte varför. Jag orkar inte vänta en vecka, jag behöver hjälp nu, jag behöver nånting nu, innan jag går sönder av all jävla ångest som bor i mig.
Om ungefär 12 timmar ska jag träffa terapeuten och jag hoppas att hon kan hjälpa mig på något sätt, fast jag tvivlar på det.

Och du.
Jag saknar dig fortfarande. Så mycket att jag har köpt en till tröja. Det känns ganska patetiskt, faktiskt. Visitkortet med ditt namn på har jag lagt i mobilskalet. Det känns också ganska patetiskt. Men vafan, jag har problem med männen som kommer in i mitt liv, jag har så svårt att släppa dem (daddy issues låter så äckligt). Jag önskar att jag kunde få prata med dig åtminstone en gång till, och få ett ordentligt avslut. För den sista gången vi sågs sög rätt ordentligt.

Jag borde sova nu men min ångest håller mig vaken.

017

Jag är bara så uppgiven.

016

Inatt drömde jag om dig. I drömmen skulle jag egentligen hjälpa en vän, men jag struntade i henne när chansen att få träffa dig dök upp. Jag är en hemsk vän, till och med i mina drömmar. Tankarna om dig tar upp för mycket plats i min hjärna. Det känns som att du kommer tillbaka snart, jag börjar nästan tro det men jag vet ju att det inte är sant.
Jag vill att du kommer tillbaka. Jag saknar dig.

"Psychodynamic theory suggests the reason that many people fall in love with their therapist is because they are repeating emotional patterns they experienced as children toward their parents. This behavior and set of feelings was first described by Sigmund Freud who coined the term "transference" to describe it. He discovered transference after noting this many of his mostly-female clients would start describing their own romantic feelings toward him. In some patients, the feelings were not romantic, but instead more childlike and Freud took on a parental role in the patient's mind. It was as though Freud became their father figure, and the tempestuous relationship would then play out in his office."

Fuck you, Freud.

015

Fy vad jag saknar dig. Mer för varje dag. Jag skäms nästan över det. Jag vill inte sakna dig så mycket. Det var ditt jobb att träffa mig, inget mer. Du kanske inte ens ville göra det, du kanske inte tyckte om mig alls. Men en gång sa du faktiskt att du är inte ens i närheten av att vara trött på mig. Det var när jag var hos dig i ungefär två timmar, när du gick snabbt fram och tillbaka och jag var så arg. Jag höll för öronen och ville absolut inte höra vad du hade att säga, för då var du dum och jag hatade dig. Sen gick du bredvid mig genom den långa korridoren, ner för trappan och ut i kylan där poliserna väntade. Du hade en randig tröja.

Jag skriver så mycket om dig, och det är aldrig tillräckligt.

014

Det är löjligt hur snabbt mitt humör kan ändras, hur en liten jävla grej kan få mig att vilja skrika och slå i väggarna tills knogarna blöder. Jag vill hoppa ur min kropp bara för att få slå mig själv på käften. Jag vill få tyst på alla jävla tankar. Sluta, sluta, sluta.
JAG VILL INTE.

013

Jag kan skjuta upp det, än så länge. Tänker att "jag gör det imorgon". Imorgon är idag och idag tänker jag samma sak. Men jag vet inte hur länge jag faktiskt kan skjuta upp det, för tvångstankarna blir starkare och "imorgon" kommer inte att hjälpa. Det finns ingen bakomliggande tanke, det är ingen "om jag inte gör det så dör jag"-tanke, den bara finns där och jag måste göra det. Jag vill egentligen inte att det ska bli som förra året, men jag tror inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om det blev så.

Hej.
Idag pratade vi om dig. Hon frågade om jag kommer ihåg din röst, och jag svarade "lite". Jag försöker att komma ihåg den, du sa aldrig "hej", du sa alltid "hallå". Vi försökte komma fram till varför du var så speciell, varför jag saknar dig. Vi vet fortfarande inte, men vi har våra aningar. Jag log när jag pratade om dig, förut ville jag bara gråta. Hon tyckte att jag ska fortsätta skriva, så jag gör det nu. Jag önskar att jag kunde samla ihop allt jag har skrivit och skicka det till dig men jag vågar inte, vet inte vad din reaktion skulle vara och jag vill inte råka förstöra din bild av mig (som redan måste vara ganska skev). Kanske nån gång skriver jag ner det i en bok (då skulle det kännas lämpligt att höra av mig, men det är en avlägsen tid från nu).