064

När har allt hunnit bli så jävla svårt? Jag går sönder. Inte sådär fint som beskrivs av trasiga själar på instagram, men sådär på riktigt. Och det är vidrigt. En ny teori har dykt upp i min numera förstörda hjärna: jag har egentligen dött för länge sen och min tomma kropp fortsätter utan mig. Det skulle förklara varför jag känner mig så tom och som om jag inte riktigt var här. Allting gör ont och jag tror att jag kommer dö av mig själv.

063

Det har gått månader och jag har ännu inte lyckats släppa dig. Och jag har börjat undra om du ens kommer ihåg mig eller skulle bry dig. Jag tycker inte om alla regler och jag tycker inte om avstånd. Det kanske vore lite lättare om du var nära. Men det är du inte. Jag tror att jag har glömt bort din röst helt, och jag borde glömma dig också.

062

En stor stinkande dimma omringar mig, hela jag är bara ångest och misär (jag avskyr det ordet).

061

Nämligen mår jag för dåligt för någon jävla forskningsstudie. Det gör inte mig nånting egentligen, mindre stress och så. Någon chef jobbar på att hitta en psykolog åt mig så jag kan få en ordentlig utredning och terapi, jag ska få träffa en ny läkare (woohoo, jag och min förra har inte direkt tyckt om varandra och hon sa att jag var otrevlig) och jag har nu bytt vårdcentral så jag kan få träffa någon och kanske få reda på varför mitt nervsystem har pajat. Det låter som att saker och ting är på gång men så har det låtit innan, mina förhoppningar är otroligt låga.
Nu ska jag försöka att hålla en matdagbok tills på tisdag så terapeuten kan förstå mer hur mycket mat jag egentligen får i mig (det är tvångstankarna som hindrar mig från att äta det jag faktiskt vill). Jag vet att mina tankar inte är logiska och jag kan tänka logiskt men jag kan absolut inte agera på det sättet. Jobbigt.

060

Är det nu jag ska börja fira mitt sista år som tonåring? Om livet inte blir bättre snart så kommer jag inte att överleva. Har gråtit till och från under hela dagen, haft nästan ohanterbara tvångstankar och huvudvärk. Allting gör ont och jag vill slippa.
Aja, nu är jag nitton och ingenting har blivit bättre. Cheers.

059

Glöm allt jag sa.

058

Ska ta mig i kragen och besöka en ny läkare. Jag hoppas att någon kan hitta felet som förhoppningsvis är lätt att fixa. Tänk om det är nånting simpelt som man botar med en spruta och några tabletter. Snälla, hjälp mig, så lovar jag att aldrig mer klaga på min lilla kropp som har orkat fram tills nu. Snälla, kroppen, ge inte upp än, jag vill inte längre dö.

057

Jag är ledsen.

056

Om femton timmar får jag träffa min bästa vän igen och jag är så glad. Nattsömnen får skynda sig ikväll. Jag har städat och bakat, men muffinsen blev misslyckade (på riktigt alltså). Imorgon ska vi också fira/sörja att vi båda har funnits i 19 år, med presenter och champagne (alkoholfritt såklart).
Min kropp är helt slut nu, jag har ont överallt och allting känns. Har börjat slarva med maten igen, och gått ner några kilo, lite ofrivilligt för jag märker inte när jag borde äta.
Ska sova snart och jag hoppas att kroppen samarbetar med skallen imorgon.

055

"The powerful unspoken truth that everyone knows, but no one wishes to talk about openly for fear of disrupting social harmony."

054

Det är så mycket som rör sig i min hjärna, jag vet inte ens var jag ska börja. Klockan 14 ska jag träffa terapeuten och det finns så mycket jag måste berätta att jag förmodligen kommer glömma hälften.
Tanken på den kommande helgen håller mig vid marken, och jag är livrädd för vad som händer när den tar slut. En känsla av katastrof, den förföljer mig. Tvångstankar som blir värre med tiden, och jag vet inte vad jag egentligen kan säga högt ut utan att jag framstår som fullständigt sinnessjuk.