122

Ångesten håller mig hårt, och när jag tror att den har släppt kan jag känna dess klor i huvudet. Då har jag två val, och båda är dåliga. Men vilken är mindre dålig? Sen får jag gömma händerna och skämmas när någon märker. Jag behöver lindringen som smärtan ger. Förlåt.

My name's 'Blurryface' and I care what you think.

Kommer den tillbaka springer jag till mitt rum och öppnar dosetten, sväljer en halva och hoppas på en annan sorts lindring. Och sen kommer skammen igen. För jag skäms så jävla mycket, för jag vill egentligen inte. En månad, en månad måste jag vänta innan jag får träffa en läkare. Jag vill verkligen inte åka till akuten, även om jag kanske skulle behöva det.
Några dagar kvar tills jag får träffa terapeuten igen. Håll ut.

Doctor please, some more of these

Outside the door, she took four more

121

En tablett, två tabletter, tre tabletter. Pulsen är för hög, jag svettas och mår illa. Det här är helvetet och jag vill bort. 

120

Jag brukar vara ganska försiktig med vem som får se vad. Människor jag inte känner bryr jag mig inte om så mycket. Tyck vad ni vill, stirra på mig så stirrar jag tillbaka. Men hon, min mamma, hon får nästan aldrig se. Och jag tycker så synd om henne när hon ber mig att hålla såren rena för att hon råkade se, men hon har fortfarande ingen aning vilka andra hemska sår gömmer sig under tröjan.

Förlåt, mamma. Förlåt för allt.
För att du en gång inte fick se mina armar på ett år, För alla gånger du såg vad jag hade gjort mot mig själv. Alla nätter du inte kunde sova, alla möten du fick gå på, och för allting du har gjort för mig. Tack och förlåt. Jag ville aldrig bli sån.

119

Visst är livet underbart?

Trasiga själar som dansar tillsammans,

Längs samma vägar som vi byggde upp

Lova att aldrig bli som dem

Visst är livet underbart?

Lägg dig på marken, skrik ut dina lungor

Det hjälper om du slutar andas

118

Frustation. Jag är arg. För varje gång jag tar den vita tabletthalvan blir hatet bara större. Hatet mot mig själv och psykiatrin och hur ingen verkar förstå att min ångest är inte bara en obehaglig känsla jag får då och då. Jag får panikattacker som oftast slutar i någon form av självskada, och jag bedövar mig själv med sömnmedicin på dagarna. Och det vill jag inte göra längre, jag vill inte bli beroende igen. Jag behöver ångestdämpande, men nä, varför ska jag ha det. Vad i helvete måste hända för att någon ska märka? Jag har berättat. Ingen lyssnar. Jag vill skrika och slå. Snälla

H J Ä L P  M I G

117

Det blir bara sämre, och jag borde be om hjälp. Men då tas saker och ting ifrån mig och det vill jag inte. Hemsituationen är än så länge hållbart, men snart kanske förlorar jag kontrollen igen. Jag skäms. Jag har inte så mycket kontroll nu heller. Ångesten är för stark och jag käkar benso på dagarna igen. Självskadorna växer och jag borde nog söka vård, men då måste jag berätta för någon. Det vill jag inte göra. Terapeuten är tillbaka den tjugonionde, då kanske ringer jag och berättar. Jag är helt jävla vilse och vet inte vad jag ska göra. Glad jävla påsk.

116

I don't feel the way I've ever felt
I know
I'm gonna smile and not get worried
I try but it shows

Anyone can make what I have built
And better now
Anyone can find the same white pills
It takes my pain away

I never thought I'd walk away from you
I did
But it's a false sense of accomplishment
Every time I quit

Anyone can see my every flaw
It isn't hard
Anyone can say they're above this all
It takes my pain away

115

Det gör nästan inte ont alls längre.

114

Jag har börjat sakna dig igen. Saknaden kommer i perioder, små vågor som slår till helt oväntat. Och jag vet inte varför dem kommer. Vissa stunder börjar jag bara sakna timmarna jag spenderade i ditt kontor, hur fina dina kläder alltid var och hur du satt i stolen mittemot mig. Jag saknar din röst och hur lugnande den var, men jag tror att jag har glömt den nu. Dina jobbiga frågor och analyser är inget jag saknar dock. Saknaden gör ont, och det har gått över ett år sen jag såg dig sist. Jag behöver dig.
Jag har läst mycket om sånt här, lugnat ner mig själv när jag insåg att det är normalt att sakna dig. Men jag kan fortfarande inte släppa dig. Jag vill bara höra ett hejdå.

Nu är jag sådär töntig igen.

113

Det har gått en dag. En dag och jag håller redan på att krascha. Och om jag gör det, när jag gör det, för jag vet innerst inne att det är oundvikligt, så lär smällen vara högre och starkare än förut. Tankar jag inte vill ha sätter sig som ett lager på hjärnan, och jag antar att det är dessa man kallar för tvång. Små förändringar och ovissheten angående vissa saker ger mig stor ångest, sån där som gör att jag vill försvinna från jordens yta.
Nej, jag kan inte krascha. Inte nu.

112

111

På något sätt har jag förändrats. På flera sätt, faktiskt. Världen intresserar mig inte lika mycket längre och jag finner inte glädje i sånt som jag förut tyckte om. Mediciner är mitt liv och jag lyssnar på ytlig musik som egentligen är tråkig och dålig. Imorgon åker jag till avdelningen och kommer säkert få vänta flera timmar på att en läkare ska komma och skriva ut mig. För jag vill inte stanna där en natt till, det räcker nu.
Jag vill skriva men orden är slut. Och det är jag med.


I don't recognize these eyes
I don't recognize these hands
Please believe me when I tell you
That this is not who I am

If I recover, will you take me back again?
I'm just another, trying hard to fit right in
But the photographs remind me of who I used to be
If only I could go back where I, I was me

110

Utskrivningen flyttades tills på måndag eller tisdag, men jag får vara kvar hemma på permission. Efter besöket på avdelningen åkte vi och handlade och åt, och jag klarade av det, men det är tack vare medicinerna. Jag har blivit besatt av målarböcker, fast jag målar inte så mycket i dem.
Någonting är fel med min hjärna. Den går på högvarv och jag vill göra allting på en och samma gång.

109

Opåverkad är jag tråkig och svag. Gråter och har ont, kan inte gå några meter utan att känna att jag snart ramlar ihop. Femton milligram och en timme senare är jag i en affär, skrattar, kommer hem och kan duscha ordentligt. Vill städa och är aktiv. Varför ska det ses som ett problem?
Jag vet att jag gör fel ibland, jag ljuger, luras och manipulerar bara för att känna lättnaden. Är jag en missbrukare eller en brukare? Vem vet. Inte jag.
Imorgon åker jag tillbaka till avdelningen och om allt har gått bra så skrivs jag förmodligen ut. Det kommer att kännas konstigt, jag vet, men nu har jag varit hemma sen igår kväll utan att självskada. Öppenvården och boendestöd ska väl kontaktas snart och vi får se hur det blir. Kanske är det min tur att bli bättre (antagligen inte).

108

Imorgon blir jag förmodligen utskriven, efter nästan två månader. Ångesten äter upp mig, men läkarna anser att jag är beroende av benso så piller jag käkar ska jag vara sparsam med. De hjälper ju. Idag ska jag städa och kanske försöka duscha, men det är svårt. Min hjärna är mos och jag ser förjävligt ut.

107

Befinner mig hemma just nu, på en nattpermission. Jag vill inte ens säga hur det går.
Ja, jag vet att det bästa är att vara ärlig med personalen, men jag kan aldrig tvinga fram orden. Men snart kanske skrivs jag ut. Och just nu vill jag bara gråta.

106

SLUTA GE MIG FALSKA FÖRHOPPNINGAR OCH STRULA INTE MED MEDICINERINGEN 

105

Puls: 171

Läkarna och skötarna ser oroliga ut. Väntar på undersökning, en remiss till kardiologen är skickad. "Det är nog bara ångest", säger dem. Äntligen har någon fattat. Jag är så tacksam just nu. Medicin insatt, och jag är lugnare.

T a c k.

104

16/02/2016

Ångesten. Den river i mig, skriker på mig, trycker över bröstet och fyller matstrupen med en konstig känsla. Jag går upp, sätter mig ner, går upp igen. Någon gråter på sitt rum, det hörs i korridoren. Lugnet är borta. Värmen mot ryggen hjälper inte. Ingenting hjälper, jag måste bort. Bort härifrån. Kan inte distrahera mig. Allt gör ont. Ångesten, den kväver mig. Jag går i korridoren, från mitt rum till dagrummet. Fram och tillbaka, vet inte hur många kilo jag måste ha tappat. Benen skakar. Högre krafter, om ni finns, ge mig styrka. Ge mig kraft att ta mig igenom detta. Jag är i helvetet och jag fortsätter att gå, jag har inget val.
Ångesten. Den som kommer i vågor. Jag tror jag är lugn när den slår till igen. Jag tror jag håller på att bli galen, tappar verklighetskänslan. Hjälp mig.
Sjunger. Pratar med mig själv. Allt för att stanna på jorden. DET GÅR INTE
Rock bottom, rock bottom, rock bottom

103

102

Sover, gråter och har ont. Det blir inte mycket mer intressant än så.