149

Jag vet inte hur jag ska be om hjälp.

148

Drogad. Snälla, sluta kalla mig det. Jag berättade om mina tankar och impulser, men hon verkade inte bry sig. "Varför ska du träffa en läkare om du ändå inte vill ändra på nåt?"
Jag går under nu.

147

Andningen blir snabbare och tårarna kommer. Jag kan inte stoppa det. Ett snitt, bara för att lugna ner mig.
"Du ska leva ett värdigt liv", sa hon idag och någonstans inuti brast en liten bit. Jag vet att mitt liv inte är så jävla värdefullt nu, men att höra det från någon annan gör ont. Min sorgliga existens är bara en börda. Mamma suckar, och det gör alla andra också. Just nu mår jag så dåligt att det gör ont inuti. Impulser jag inte vågar prata högt om knackar på min rygg. Gör det.
Imorgon ska jag träffa en familjeläkare. Han är bra, säger mamma. Men jag är så jävla orolig. Så mycket kan gå fel och jag vill inte bli utskrattad och ignorerad igen bara för att jag har psykiska problem. Jag måste klara av besöket, jag måste berätta hur det ligger till. MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD. Efteråt ska jag träffa terapeuten och att inläggning kommer på tal är jag jävligt rädd för. Snälla, kan någon ta bort min ångest? Skiten förstör ju allting.

Det värsta är att jag vet inte ens om jag överlever natten.

146

Ungefär 10mg men ångesten försvinner inte. Jag vill slippa. När är det min tur? När kommer min tid? Min tid att bli frisk, att få känna glädje och slippa kliande sår? Börjar bli otålig, för räddningen kommer aldrig. Jag väntar på en ängels beröring, den som kommer fria mig från allt det onda, allt det sjuka och onormala som pågår inuti mig. Rädda mig någon, snälla.

Dags att svälja lite till och sen försöka somna.

145

Please tell them, you have no plans for me,

I will set my soul on fire, what have I become?

I'm sorry.

144

Skyll på medicineringen. Det måste vara det, det måste vara medicinen. Det är den enda förklaringen till varför jag blir så jävla förbannad. Jag blir arg av allting. Kanske utan anledning, men egentligen finns det så jävla mycket jag ska vara arg över. Läkare och terapeuter lyssnar inte på mig, boendestödet pratar om mig bakom min rygg, droger är nämligen roligare och viktigare än att umgås med mig, för att posten aldrig kommer, och inget jag gör blir någonsin bra nog. Jag har lust att slå ihjäl någon och förstöra allting runt omkring mig.

143

Fick en akuttid hos terapeuten idag, det gick okej. Jag var dock ganska borta. Träffade boendestödet också och gick en väldigt kort promenad, men det var ändå bättre än inget. Terapeuten berättade också att en från boendestödet har ringt henne i fredags och "verkade bekymrad", sa att jag verkade drogad och borde egentligen bo på behandlingshem. Tack för att du inte sa det direkt till mig, din jävla kärring.

142

Smärtan. Ångesten. Det går inte att beskriva. Jag försöker ju förklara hur allting känns, vad som är fel, men ingen verkar fatta, ingen vill lyssna. "Det är bara ångest", säger ni. Nej, nånting är fel och jag känner det på mig. Jag är ingen jävla hypokondriker. Hjälp mig då för fan. Det är inte normalt att det tar en halvtimme för mig att gå upp på morgonen, för jag måste vänta tills jag får tillbaka känseln i mina armar och ben. Det tar tio minuter för mig att vända på mig. Att ta ner saker från högre höjder är nästan omöjligt, och jag kan inte gå långt eller anstränga mig längre. Anemin är ju borta, jag borde inte känna så längre. Gungandet är i alla fall borta men allting verkar fortfarande röra på sig. Jag får bara mer ångest av det här. Detta har förstört mig helt. Piller efter piller, bara för att slippa känna. Vem vill leva så? Förstå mig, snälla. Det här är min vardag, inte någon enstaka dag i veckan eller månaden.

141

Tredje inlägg. Ingen bryr sig.
Jag lyckades som vanligt inte. Bröt ihop, grät och skrek. Skadat mig har jag också hunnit göra idag. Ringde terapeuten när jag väl lugnade ner mig lite, och lämnade ett meddelande även fast det är lördag. Hon ringer säkert upp på måndag. Jag har tänkt och planerat, gråtit och mått dåligt och skadat mig hela dagen. Så jävla underbart är mitt liv. Och jag är trött på det.

140

DET GÅR INTE

139

Nu har jag lovat mig själv (nja, snarare bara sagt) att inte ta några piller på hela helgen (förutom mina vardagliga mediciner). Det kommer blir svårt och jag kommer förmodligen inte att klara av det, men det är värt ett försök, antar jag. På måndag får jag ringa terapeuten och be om en tidigare tid, sen får vi se vad som händer.

Nu har jag ont överallt och vill sova.

138

Jag ringde och sluddrade fram några meningar. Hon ringde upp och vi pratade om vad jag gör. Sedan var hon tvungen att sluta. Jag ville prata mer.

Såren blöder och små röda fläckar syns på tröjan. Jag har kommit in i en spiral igen, där tvångstankarna blir starkare med varje handling, och helst skulle jag vilja hålla på i timmar.

Jag kan skriva ner orden, men jag kan verkligen inte säga dem högt ut. Det går inte, jag får inte fram någonting. Men jag vill. Jag vill att någon ska veta, innan det är för sent.

Mamma är orolig, och jag skyller inte henne.
Jag är helt jävla vilse. Vill inget annat än att slippa allt.

137

"Det kommer med mörkret", sa jag häromdan. Men nu märker jag att det inte stämmer alls, för det kommer även när det är ljust ute. Jag är inte längre bitter, jag är förbannad och får vredesutbrott nästan dagligen. Egentligen borde jag inte vara arg, jag borde vara en jävla förstående vän, någon som faktiskt menar det när jag skriver "det är lugnt". Det är dock svårt när jag alltid är en andrahandsval. JAG KAN INTE VARA DET, PRIORITERA MIG FÖR HELVETE.
(Jag vill egentligen inte vara sån, förlåt.)

Det var nåt mer jag ville skriva. Om hur värdelöst allting är, men orden har liksom sprungit iväg. Det enda jag gör är att vänta, och jag vet inte ens vad jag väntar på. Kanske en impuls, kanske en person som kan hjälpa mig. Räddningen.
Paralyserande ångest är med mig varje dag och kroppen börjar vänja sig vid medicinen. Det finns ingen läkare som kan ta emot mig snabbt, och även om det fanns så är det ingen jävel som förstår mig.

Varför är det ingen som förstår att jag verkligen inte orkar mer?
Kanske borde ringa terapeuten imorgon och berätta.

136

Hela jag är en vandrande ångestmoln, redo att explodera vilken minut som helst (jag går redan sönder bit för bit, varje kväll). Patetisk är jag som gråter till deprimerande låtar, gör mig själv illa och trycker i mig tabletter även när jag inte behöver dem. Livet skrämmer skiten ur mig och jag kräks på min existens.

Boendestöd kl 10. Hoppas att jag kan bli av med henne snabbt.
Terapeut kl 15. Vet inte om jag ska berätta nånting överhuvudtaget.

135

Mår illa av ångest. Försöker få i mig mat men det går sådär.
Hela livet ger mig panik, och här sitter jag och gråter. Jag avskyr mitt liv och att vakna upp på morgonen är bokstavligen smärtsamt. Jag vill inte leva. Jag vill inte finnas längre. Det gör för ont.
Jag är inte bra nog, och det har jag aldrig varit. Och jag är ensam som vanligt. Ful och äcklig, tråkig och dum. Aldrig bra nog. Jag har inget kvar här.

So, take this night.
Wrap it around me like a sheet.
I know I'm not forgiven,
But I need a place to sleep.
So, take this night.
Lay me down on the street.
I know I'm not forgiven,
But I hope that I'll be given
Some peace.

134

Triggervarning.

Jag klarade av mammas fest, men inte utan mediciner. Och jag vet inte om jag ska se det som nånting positivt eller negativt. Men nånting gör ont. Det svider och skaver, tankarna lämnar mig inte även när jag sitter och ler. Det finns gäster hemma och jag tänker på vassa kanter och djupa sår. Jag har så många idéer och planer. Förnuft säger berätta för terapeuten, men känslan vill agera och hitta på massor med dumma saker.
Jag är helt jävla vilse och vet inte vad jag ska göra.

133

Vill inte förstöra stämningen hemma. Kan inte förstöra. Kan inte berätta. Jag får vänta tills på tisdag då jag ska träffa terapeuten igen. Allting gör ont och piller bedövar smärtan. Den där jävliga smärtan som inte låter mig vara, som bara växer dag för dag. Jag mår verkligen inte bra. Men jag ljuger och säger att allting är bra nu. Panik över allting. Jag vill inte mer.

132

15mg innan vi åkte. När vi parkerade bilen blev allt kaos (usch och fy för det ordet).
Panikångest. Grät så att det gjorde ont i halsen, rev bort gamla sårskorpor och skakade. Tog en halv tablett jag hade med mig. Den hjälpte för sent.
Tvingad ur bilen, upp för en trappa till ett rum där läkaren väntade på mig. Han pratade strunt och jag ville bara därifrån. Jag grät och när han inte lyssnade på vad jag sa, gick jag ut ur rummet utan ett ord. Mamma kom efter en stund och sa att jag ska få lugnande.
Men den här attacken var bland de värsta.

131

Sluddrar och snubblar, vet inte vad som händer.
Så jävla mycket ångest, jag klarar inte mycket mer.

Ingen vet, bara jag.
Men jag har tappat räkningen.

Imorgon är det läkarsamtal. Jag vill hellre knivhugga mig själv hundra gånger än åka.

Idag har jag legat i sängen i ungefär två timmar, lyssnade på musik och grät.
Det var länge sen jag grät på det där sättet.

130

Ordspya om allt och inget, och känsliga läsare varnas, eller nåt.

Jag skriver i min lilla anteckningsblock. Skriver ner sånt som jag tänker, sånt som gör ont, sånt som skulle få min mamma att gråta. Läkarsamtal på tisdag och jag är redan orolig. Jag behöver någonting som lugnar ner mig när jag vaknar med panik, när pulsen är över 140 och smaken av spya samlas i munnen. Min ångest tar över min kropp och själ, och det går inte att distrahera bort. Hoppas på något lugnande medel, men befarar ett nej. Men det kommer inte jag acceptera.
Substansberoende står det någonstans i journalen.

Det gör ont. Jag lovar mig själv att det är bättre så (det är bättre så) men ändå gör det ont. Många har det bättre utan mig, och det är sant. Och jag vet inte varför jag gör så mot mig själv, varför jag läser och kollar på bilder som bara ger mig en klump i magen och framkallar yrsel. Jag känner hur pulsen stiger, hur allting börjar bli jobbigt. En tablett, klunk, nere i magen. Det spelar ingen roll att jag har precis tagit en. Sanningen gör för ont, sanningen ger mig ångest och det är den jag rymmer ifrån.

Tisdagen närmar sig och ångesten blir större. Jag hoppas att jag klarar av besöket och att det går bättre än sist jag träffade en läkare. Dum som jag är, jag vet att jag kommer trycka i mig piller före mötet, och det lär inte få mig att se ansvarsfull ut framför läkarens ögon. Antingen piller eller inget möte alls, och jag föredrar att ha det där jävla mötet. Nej, egentligen vill jag inte träffa någon men jag vet att jag måste göra det. Det här är min chans.

Jag vet inte ens vad jag skriver längre.

Jag saknar mina vänner, jag saknar mina gamla vänner, jag saknar mitt gamla liv när allting var annorlunda. När jag kunde anstränga mig, när jag kunde röra på mig ordentligt, när mediciner inte var det viktigaste. 

Jag saknar att leva. Njuta av en varm kopp te en vårmorgon, åka buss, bara gå och prata i flera timmar, äta lunch vid ån och titta på ankor. Jag saknar mitt gamla liv som jag då trodde var så jävla jobbigt. Nu skulle jag ge allt för att få tillbaka de dagarna.

Jag är hemsk och sämst.

Förlåt alla för allt

129

Det är dagar som dessa som skapar en känslomässig storm inom mig. Såna dagar som är bra, men ändå inte, för att någonting i mig vrider sig och vänder och påminner om sin existens. En känsla av hopplöshet. Tvångstankarna skriker. Istället för att glädjas åt det fina som händer, åt att det går åt rätt håll, så vill jag vika ihop mig och gråta i all evighet. Det finns ingen glädje egentligen.
J ä v l a  s k i t.

128

Tiden går så förbannat långsamt när man väntar på någonting.

127

Å n g e s t

Å n g e s t

Å n g e s t

Å n g e s t

Å N G E S T

Å N G E S T

126

Ångest, tablett, ångest, tablett. Slut. Panik.
En cigarett, ett rakblad.
Smärta.
Dum som jag är.

Det finns ingen hjälp.
Galenskap.

Jag var hos terapeuten, mina piller håller på att ta slut, ångesten äter upp mig, smärtan är för mycket, och jag är bara arg arg arg arg arg arg.

You are tired
You are hurt
A moth ate through
Your favorite shirt
And all your friends fertilize
The ground you walk
Lose your mind

125

Min terapeut har fixat en tidigare läkartid, redan nästa vecka. Nu måste jag hålla ut i en vecka, och jag vet inte hur jag kommer klara det. Jag är redan förstörd, och det har blivit svårare att ta sig ut. Jag vill inte leva såhär, men vad har jag för val?
Ingenting spelar någon roll längre, bara piller.

124

I know what you think in the morning,

When the sun shines on the ground,

And shows what you have done,

It shows where your mind has gone,

And you swear to your parents,

That it will never happen again

Förlåt, mamma.

123

Jag har så mycket ångest att jag blir galen.