måndag 26 september 2016

191

Livet händer ibland och ibland önskar man att man bara höll käften.

190


09.09.2016 


This is your trigger warning.

Samma känsla som jag hade i maj förföljer mig, och har gjort det ett tag nu. Jag bär på en hemlighet, så stor och tung att hjärtat värker på nätterna.
En annan dag, tänkte jag hela tiden. Nån gång ska den dagen komma. Jag har inte mått bra på sistone, alls. Småsaker har bara blivit större och jobbigare, och ja, jag har tänkt för mycket. Anser att risken är för stor, rädslan tar över och jag vägrar gå igenom det igen. Kanske är jag äntligen redo, kanske inte. Och visst är det lite synd, synd att jag kastar bort allt det som kanske skulle kunna bli. Fast jag vet innerst inne att det aldrig kommer att bli bra. Smärtan, den psykiska och fysiska, är för mycket. Ändå gråter jag, gråter och sörjer allt jag kommer att gå miste om. Mysiga höstkvällar och kalla vinterdagar. Och jag kommer inte träffa min pappa, eller brorsan som jag inte har sett sen 2008. Jag kommer inte att se mina syskonbarn växa upp, och jag lämnar mina djur ägarlösa (fast det spelar ingen roll för jag är en dålig ägare). Kommer aldrig att bli kär, eller dansa i publikhavet och skrika mina favoritlåttexter tills jag tappar rösten.
Allt som kanske skulle kunna bli.

Röken från cigaretten försvinner in i mörkret, och jag ligger ute på soffan och gråter. Glöden lämnar en cirkel på min hand. Det gör ont för en liten stund, allt för att hålla bort ångesten. Jag önskar att jag kunde slippa.

Ni kommer aldrig få reda på vad jag har i min väska, förrän det är för sent.


You split
And take in every time you see
A faking counterfeit
In the mirror you appear
To see fear
And whisper this is it
In the mirror you appear
To see nothing else
But yourself as a face
A hollowed out space
Leave me with the razor
And just in case
I fall face down on the ground
And somehow I found
Enough strength to lift my face
And make a sound
And muffled though it may be
And crazy it seems
I never felt closer to you
Just crying as you torture me

It's time to say goodbye
To the earth and now my worthless life
'Cause everything I've ever made
Is dead now
Inside the grave

It's time to say goodbye
To the earth and now my worthless life
'Cause everything I've ever made
Is dead now
Inside the grave

I just don't wanna be
So many things
And now that I see
I just wanna sing
I just wanna breathe
I just wanna fly
I just wanna close my eyes
And take in the sun
And take in the air
I just wanna run
And murder my care
I wanna believe that I will be free elsewhere

And I'm standing on a tower
Trying my hardest to make it
To you but I built this tower
Out of mortal bricks
They're breaking
I truly will surrender
My pretender
My disguise
And I'll truly start to
Render to your splendor

So it's time to say goodbye

söndag 18 september 2016

189

Vaknar med ångest och somnar med ångest.
Ångest hela dagen. Det är inget liv.

torsdag 15 september 2016

188

Skräp och döda kryp på golvet. Kanske dags att städa. Men jag orkar verkligen inte. Det renaste i rummet just nu måste vara jag, då jag efter många om och men (och med hjälp av lite mediciner) lyckades duscha. Egentligen skulle jag sova för tre timmar sedan, för jag ska upp tidigt för att träffa terapeuten. Allt har blivit värre och jag är rädd för hur det kommer att gå.

tisdag 6 september 2016

187

Gråter av ångest och smärta. Lovar mig själv att det var sista gången, men upprepar samma misstag dagen efter. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen, men det är precis det jag gör. Sakta men säkert faller jag tillbaka. Bryr jag mig ens? Är jag rädd? Jag vet ärligt talat inte.