219

Mina tankar och känslor är kaos. Försöker förklara och prata men det blir bara fel. Ska på ett möte hos soc då psyk har skickat en orosanmälan. Alla vill att jag ska flytta hemifrån till nånting bättre, nånting som kan hjälpa mig mer. Men jag är bara så himla rädd att ingenting kommer hjälpa mig och hela grejen kommer vara en slöseri. Jag är l i v r ä d d.

218

Hittar inga ord för att beskriva hur förjävligt allting är just nu.

217

Panikattacker och smärta. När vi satt i bilen och jag grät och skrek, så satt mamma bredvid och torkade mina tårar. Hon sa att det här måste ta slut snart, och för att det ska vara möjligt måste jag ta emot hjälpen. Jag grät och sa sånt jag själv inte visste jag ville säga. Mellan snyftningar och tårar kom orden ut. Att jag inte orkar, att jag är arg och besviken, rädd och trött. Jag som har varit så arg på henne, skrikit och varit dum. Jag lät henne krama om mig och säga att hon är livrädd att jag inte överlever till årets slut. Hon hade läst på, letat efter ställen som skulle kunna hjälpa mig. Men jag är så jävla rädd. Återigen är jag vilse, och hittar ingen väg ut ur detta. Mörker.

216

Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter, och det spelar ingen roll hur mycket jag skriker. Det som var förr kommer aldrig tillbaka, och det som är nu är för smärtsamt att ta sig igenom.

215

Cut my life into pieces

This is my last resort,

Suffocation, no breathing

Don't give a fuck if I cut my arm bleeding

Would it be wrong, would it be right?

If I took my life tonight,

Chances are that I might

Mutilation out of sight

And I'm contemplating suicide

'Cause I'm losing my sight, losing my mind

Wish somebody would tell me I'm fine

Losing my sight, losing my mind

Wish somebody would tell me I'm fine

Nothing's alright, nothing is fine

I'm running and I'm crying

I can't go on living this way

Can't go on, living this way, nothing's alright

214

Psykbryt nr 2.
Gråt, skrik och bråk. Jag var tvungen att åka hemifrån. Orkar inte med dagliga attacker.

På måndag ska jag försöka att ta mig till psykologen. Vi får ju se hur det blir.

213

Psykbryt. Suttit på golvet och gråtit medan jag rev sönder och slängde sånt som jag jobbade hårt med. Varför ens? Jag vet inte. En sån liten sak som en bild eller en låt kan få mig att börja gråta så jag skriker och göra helt dumma saker. Nu har jag lugnat mig, lite. Tagit medicin. Jag har iallafall en fin kontaktperson som pekar ut vad jag fortfarande klarar av. Hon är så fin och bra.
Terapeuten ringde idag och bad mig att tänka på vad jag vill, och ringa upp henne imorgon. Ja, vad vill jag? Mer terapi? Pendla till DBT flera gånger i veckan? Behandlingshem, familjehem? Nä. Jag vill ligga och ruttna i min säng, vänta tills jag självdör. Jag har gett upp hoppet och alla borde göra detsamma. För alla vet att det inte är långt dit nu.

Jag måste sova nu.

212

Det är så bottenlöst jävla hopplöst att jag endast vill gräva ner mig hundrafemtio meter under jorden. Jag klarar inte av enkla besök och allting blir bara värre och värre. Spenderade flera timmar på akuten återigen men fick åka hem med några tabletter. Det känns ganska pissigt när behandlare, läkare och chefer inte vet vad dem ska göra med mig. Låt mig bara få ligga i sängen och ruttna, har ingen lust med annat.

211

Where'd you go, huh?

They all think I know you,

It's so hard to motivate,

Me to devote a,

Single inch of me to,

Something I can't see I,

Don't mean to pry but why,

Would you even make the eyes?

I don't believe my ears,

And I'm scared of my own head,

I will deny you for years,

Then I'll make you raise me from the dead,

And if I said that I would live for you,

For nothing in return,

Well I'm sorry Mr. Gullible,

But lying's all I've learned,

So be concerned.

210

Skakar av ångest, den vidriga ångesten som hela tiden sitter fastklistrad i bröstkorgen. Medicinerna hjälper knappt, men jag tar skiten ändå för att abstinensen skulle göra mig galen. Vissa stunder brister det och jag gråter över allt som jag har och inte har gjort.
Jag vet inte ens om jag är ledsen längre, eller om jag bara inte känner nånting. Ser inte skillnaden.

209

Vill sova bort allting.

208

Det har snöat. Förut förknippade jag snö med lov, mysiga mörka morgnar, julpynt, kakor, te, den där lukten som kommer varje jul som inte går att beskriva med ord, nyår och fyrverkerier. Inte nu längre. Nu istället är det bara smärta och ångest, panikkänslor hela tiden och jobbiga tvångstankar. Det händer att jag fortfarande sitter och gråter över förra årets misär. Det händer att jag tänker på hur hemskt allting var, och gråter av rädsla att det kommer tillbaka. Försöker tänka på allt som är annorlunda. Nu kan jag sätta ord på vad som är fel, jag kan förklara och berätta. Medicin och mat, det är det viktigaste. Och visst blir det fel ibland, att det blir för mycket av det ena och för lite av det andra. Men jag är inte längre underviktig och går inte i en medicindimma hela dagarna. Rädd är jag ändå.
Skulle träffa psykologen idag, men avbokade det. Jag mådde inte bra på morgonen, mådde bara illa. Kanske av ångest, för att jag var rädd att jag skulle behöva åka till akuten och få stanna på sjukhus länge. Det går inte, inte nu. Snart fyller jag år, och även fast jag verkligen verkligen verkligen inte vill bli äldre så vill jag träffa mina två bästa vänner som ska komma hit. Om det inte vore för dem så skulle jag spendera hela dagen i sängen, gömd under täcket. Men för deras skull. Mina fina vänner som bryr sig så mycket om mig, vilket jag inte kan förstå. Jag försöker att förstå hur någon kan bry sig om mig men det går inte. Jag förstår helt enkelt inte.

Nu ska jag fortsätta titta på dokumentärer och pyssla.
(Och hoppas att jag inte blir knäpp i år också.)

207

Orolig terapeut, orolig familj. Spenderade flera timmar på akuten, men fick komma hem trots allt. Om det inte blir bättre tills på måndag får jag åka tillbaka. Jag skyllde på min diagnos när jag pratade med mamma, för jag ville inte prata mer om det.
Livet suger.

206

Dagarna går långsamt och jag väntar på nånting, men vet inte riktigt vad. Det finns så mycket inom mig som jag önskar att jag kunde skriva, men det finns inga ord kvar i mig. Och såna stunder är jag glad att det finns musik. Det finns någon annan som har beskrivit det jag känner, och då känner jag mig mindre ensam (helt jävla töntigt att säga så, men aja).
Jag gillar bara att låta musiken tala för mig.

Temperature is dropping, temperature is dropping,

I'm not sure if I can see this ever stopping,

Shaking hands with the dark parts of my thoughts, no,

You are all that I've got, no.

Don't forget about me,

Don't forget about me,

Even when I doubt you,

I'm no good without you, no, no, no, no, no

Gnawing on the bishops, claw our way up their system,

Repeating simple phrases, someone holy insisted,

I want the markings made on my skin,

To mean something to me again,

Hope you haven't left without me.

Hope you haven't left without me, please.