249

Terapeuten ringde mig igår på morgonen och vi bokade en tid imorgon. Men hon sa nånting som bara förstörde hela min dag och jag kunde inte släppa det. Hon frågade om jag mår så pass dåligt att jag skulle behöva läggas in och jag sa nej, så illa är det inte. "För jag kan inte sitta och lirka med dig, jag har andra patienter att ta emot så jag har inte tid med det", nånting sånt sa hon. Egentligen ville jag bara säga att jag ångrat mig och vi kan skita i det och lägga på, men istället försäkrade jag henne att det är inte så illa. Av nån anledning blev jag så otroligt ledsen och arg när hon sa så. Hela dagen kände jag sån ilska, för jag vill inte bli behandlad som en sak som ska fixas. Jag vill bara att nån ska lyssna på mig. Det hela betyder dock att jag kommer behöva ljuga om varför jag ville ses (jag menar inte att jag vill läggas in, eller tänkte särskilt mycket på det men jag kan bara inte vara ärlig ifall hon tar det som ett "hot" eller tycker att jag behöver vård) och att jag förmodligen aldrig mer kommer våga ringa henne och boka en tid. Så nu har jag ingen som jag känner att jag kan verkligen lita på. Det är såna här situationer som får mig att sakna min gamla psykolog, för att han förstod mig. Nåja.
Igår fick jag också en ångestattack i affären, vilket var mindre trevligt. Det kändes som att alla stirrade på mig och trodde att jag var helt jävla galen. Det var några veckor sen jag kunde åka och handla utan att bli överväldigad av alla intryck och få äcklig ångest.

Idag är jag mindre arg och är allmänt lugnare (peppar peppar ta i trä).
På lördag ska mamma åka bort, och vara borta i en vecka. Det skrämmer mig lite, för hon är i princip mitt enda stöd hemma, ingen annan har tålamod med mig.

248

Det är som att nånting händer med mig på kvällarna. Som om ett mörker kommer och tar över hela mig. Äter upp mig inifrån. Jag blir så liten då, så liten att jag nästan försvinner och mörkret får ta över. Att vara kvar här är så jävla svårt. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Allting är bara ångest och smärta, och jag orkar inte mer. Ringde min terapeut i måndags och sa att jag känner att jag behöver prata, men hon har inte ringt upp. Jag vill inte att mörkret ska bo i mig igen.

247

I disguise

And I will lie

And I will take my precious time

As the days melt away

As I stand in line

And I die as I wait as I wait on my crime

And I'll try to delay what you make of my life

But I don't want your way,

I want mine

I'm dying and I'm trying

But believe me I'm fine

But I'm lying,

I'm so very far from fine

246

Ensamheten. Jag vet att jag har vänner, jag vet att jag egentligen inte är så ensam som det kan ibland kännas. Men ändå gråter jag och blir förbannad, för varför ska mina vänner alltid välja andra före mig och jag måste tjata mig till att träffas? Inte ens min kontaktperson verkar vilja träffa mig. Det kanske vore bäst om jag sa upp kontakten med henne trots allt. För hennes skull. Inget personligt. Kanske borde säga upp kontakten med alla jag känner, jag förpestar bara deras liv med min sorgliga och patetiska existens. Vem är jag, vad är jag, hjälp mig, se mig, hör mig. Kom nära men inte för nära. Jag är bara jobbig och i vägen.
Hoppet om stödboendet börjar sakta men säkert försvinna. Det tar så jävla lång tid. Är det verkligen så svårt att hitta ett ställe eller är det så att ingen vill ha mig? Vem vet. Inte jag.

Den där förbannade ensamheten. Mitt liv känns tomt. Det sägs att det tillhör min diagnos. Men är det verkligen så? Jag vill inte vara ensam. Eller tom. Jag kan faktiskt skämta om det. Om hur typisk jag kan vara ibland. Om hur min ickeexisterande impulskontroll får mig att säga saker högt ut som egentligen borde ha sagts lite tystare, men jag kunde inte hejda mig. Sånt som får min vän att skratta.

Folk säger att det finns någon där, för mig. Men jag tvivlar faktiskt på det. Och även fast ibland känns det som att jag längtar ihjäl mig efter en trygg famn att vila i, så har jag mer eller mindre accepterat att det blir jag och ensamheten för alltid. Eller, ja, tills döden skiljer oss åt. Kanske är det ensamt efteråt också. Jag vet inte.

Jag har gråtit så mycket de senaste dagarna. För att världen är hemsk. För att livet gör ont. För allting.
För att jag saknar och för att jobbiga minnen kommer tillbaka. Och minnen som inte är jobbiga men ändå gör ont för att jag vet att livet aldrig kommer bli som det var förr. För allting som jag kunde göra men inte längre kan. Jag vill kunna slappna av. Jag vill kunna ha styrkan att klättra & hoppa över höga staket igen. Springa. Promenera eller cykla flera mil. Gå ut och inte bli alldeles för överväldigad av alla intryck.
Mitt gamla liv. Det vill jag ha tillbaka.

Jag kollade på "Ridiculousness" och tänkte på min farmor. Hon bodde hos oss ett tag, sedan flyttade hon till min faster i England. Nästan varje helgkväll brukade vi slå på teven och byta kanal till MTV och väntade. Vi satt där och skrattade, delvis på grund av klippen de visade men delvis på grund av Chanel's smittande skratt. Varje gång jag kollar på det så tänker jag på min farmor och undrar vad hon skulle säga om hon satt bredvid mig.

Nu börjar jag bli trött och känner att jag bara skriver massa trams. Ska träffa min terapeut imorgon (idag egentligen). Hoppas det går bra. Hon är den sista jag har inom vården.

245

Läkaren jag träffade idag var helt jävla hopplös. Han kom för sent, iklädd mjukisbyxor, en fleecetröja och om jag inte minns fel, tofflor. Han pratade segt och tyst, andades som om han höll på att få en astmaattack och pratade strunt från början. Frågade saker som inte alls verkade viktiga i det samtalet. Fick frågan vad jag skadar mig med och sedan pekade han på min prickiga hand och frågade vad det var för nånting (vilken idiot som helst borde förstå vad det är för nånting, särskilt en jävla psykiatriker).
Mamma var med på mötet, och vi pratade om mina panikattacker och att jag vaknar med panik varje morgon. Då ville han höja en medicin som jag är väldigt rädd inför att höja och alla läkare som har träffat mig förut har förstått varför. Min förra läkare lät mig ta en låg dos (25mg, två gånger om dagen) så att förändringen inte skulle bli så jobbig. (Jag har väldigt svårt att börja med nya mediciner eller höja nånting som kan ge mig biverkningar). Men den här jäveln ville att jag plötsligt skulle ta 50mg tre gånger om dagen. Jag sa att han förstår inget och kände hur ilskan bubblade i mig. Frågade vad jag ska göra när jag får panikattacker och då svarade han att jag ska ta mina ångestdämpande - och då rann det över och jag skrek att om jag fortsätter ta dem så kommer jag att bli beroende (vilket jag ändå redan är) och när jag kommer sitta på psykakuten med panikångest så kommer jag inte att få nånting mot det för då kommer de tro att jag är bara ute efter benso. Sen gick jag därifrån och bröt ihop på golvet inne på toaletten. Sen fick jag ett utbrott i bilen, började sparka och slå och skrek mig hes, och på nåt sätt gick mina hörlurar sönder. Bra att jag köper hörlurar onödigt ofta, har nu två par att välja på.
Och nu känner jag att jag bara vill skita i allting. Göra det mina tankar säger åt mig att göra, för att ingen bryr sig ändå. Jag ger upp nu.

(Måste vila lite innan jag och mamma ska åka och hämta min bästa vän.)

Me?

Well, I'm well. 

Well, I mean I'm in hell.

Well, I still have my health

(At least that's what they tell me)

If wellness is this, what in hell's name is sickness?

244

"Mycket kan hända på tio dagar", mm. Frustration, panikattacker, ångest och den där jävla känslan av ensamhet, och ikväll också minnen som får mig att gråta för att det gör ont.
Trots att det känns som att jag sakta men säkert håller på att bli galen, så försöker jag att vara så "normal" som jag kan. Försöker att fokusera och stanna här, men alltför ofta är jag liksom någon annanstans för att det känns bättre där.
När jag bad om att få en läkartid för flera veckor sen, så ville jag få hjälp att sluta med mina ångestdämpande. Nu har jag ångrat mig, för jag har haft så jävla mycket ångest & panik att varenda liten del av min kropp gör ont. Kommer behöva ringa min terapeut också och boka en ny tid.

Förhoppningsvis träffar jag min bästa vän på torsdag också.

243

Ett tag (nja) sedan jag skrev sist, men det har hänt ungefär ingenting. Inget värt att nämna, antar jag. Jag har varit lite överallt och mitt psyke likaså. Hade några dagar fyllda med ångest angående maten för jag var nästan helt säker på att någon hade lagt gift i min mat, sen ångest över min vikt och hur mycket jag faktiskt äter. På onsdag ska jag till tandläkaren och äntligen lämna tandavtryck & lämna in protesen, och på fredag får jag tillbaka den med två nya tänder. Min dator har krånglat och gett mig lite panik men jag tror jag har lyckats fixa den, lite åtminstone. Hade några vredesutbrott som händer då och då, och bara en jävla massa ångest. Om tio dagar ska jag träffa en läkare och jag är rädd, som vanligt. Men. Mycket kan hända på tio dagar.