260

Det finns mycket jag skulle kunna skriva, men jag har av nån anledning börjat skriva i en skrivbok och det känns på nåt sätt tryggare. Ingen får läsa det om jag inte låter dem, eller snarare läser upp det för nån (vilket jag har gjort endast för en viktig person). När jag hade en dålig dag och mådde skit så ringde jag min terapeut trots allt och lämnade ett meddelande, sa att jag vill prata lite. Hon hade gått för dagen då, och kommer tillbaka på tisdag, så jag får vakna tidigt och inte sätta mobilen på ljudlöst eller "stör ej". Kanske kommer jag läsa upp lite saker för henne. Jag är ofta helt virrig och ganska vilse i allting, men kan ändå skriva. Då gör jag det, och det känns lättare men när jag läser det en dag som denna, när jag är lite klarare i huvudet, så tycker jag att allting låter så konstigt och trots att jag kan förstå det så undrar om jag någon annan skulle fatta. Jag skriver ju om det stora mörkret, demoner och monster som äter upp min lycka. Det kanske låter konstigt men det är så det är. Men mer vågar jag inte skriva om det här.

Imorgon har jag ett möte och jag har redan bestämt mig för vad jag kommer att säga. Det blir nog svårt, men jag har verkligen tänkt igenom det. Hoppas bara att jag klarar av att åka dit, gå in dit och prata. Ska försöka tänka positivt, även fast det är svårt.
Nu måste jag duscha, och bara det är en jävla plåga.

Jag har hittat en låt som jag kan lyssna på om och om igen, utan att tröttna, bara för att jag kan liksom känna igen mig i texten. Den är kort och meningarna upprepas, men fin är den, faktiskt.

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderlining schizo

And guaranteed to cause a fuss

I was never loyal

Except to my own pleasure zone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderline bipolar

Forever biting on your nuts

I was never grateful

That's why I spend my days alone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

259

I morse vaknade jag ur en konstig (men inte läskig) dröm med de där panikkänslorna i kroppen, jag somnade snabbt om igen bara för att vakna efter några sekunder med en ryck som fick mig att nästan sätta mig rakt upp, och kippa efter andan, så som jag trodde att bara folk på film gjorde. Tog en tablett och somnade till family guy (av nån anledning har jag lätt att somna till den).
Dagen har ändå varit okej, fram till kvällen så som det brukar vara.
Det har gått över en vecka sen jag höjde en medicin och jag behöver inte längre lika mycket sömn efter att jag har tagit den på morgonen. På kvällarna tar jag medicinen i tid, eller inte så sent som jag brukade göra, men det är bara för att jag vill somna snabbare och slippa allt ångest och misär som kommer på nätterna. Egentligen kan jag inte säga om höjningen har hjälpt nånting när det gäller ångesten eftersom jag fortfarande inte klarar av att gå upp ur sängen utan ångestdämpande.
Jag har börjat röka igen, och jag har faktiskt inte rökt såhär mycket sen jag och min vän kedjerökte och drack energidryck på lekplatser för typ fem år sen. Vet inte varför jag röker så mycket, om det beror på medicinen (vilket jag tvivlar på) eller nerverna (vilket jag också tvivlar på) eller om jag bara bytte ut rakblad mot cigg. Och ja, jag fimpar faktiskt cigaretterna i askkoppen.

Jag tänker fortfarande saker man inte pratar högt om, och har äckliga påträngande tankar som jag önskar att jag kunde ta bort. Skuggorna är inte lika många men däremot är de större. Insekter blir till råttor och jag ser hur någonting mörkt och obehagligt står bakom ett träd och stirrar på mig.
Ibland när jag sitter ute och röker så kan jag fastna med blicken och sitta där och inte röra på mig, knappt ens blinka och försvinna nånstans i huvudet. Sånt som jag märker när jag väl "är här" men kan jag verkligen vara säker på att jag är här? Kan jag vara säker på att jag ens finns överhuvudtaget?

258

Sitter och är förvirrad, vill skriva men musklerna i armarna är så svaga.
Grät mig igenom hela samtalet igår, och trots min jävla envishet så har jag höjt en medicin (fast till 100mg om dagen istället för 150mg som läkaren ville från början) och får ta mer ångestdämpande när jag behöver det, men tanken är ju att medicinen ska hjälpa mig med ångesten så att jag slipper ta så mycket lugnande. Vi får se, jag har inte mycket att förlora, antar jag.
Läkaren sa också "vi ska inte ge upp" och det kändes okej. Ska träffa honom igen om ungefär en månad.
Det var nåt mer jag ville skriva men nu har jag glömt det.
Jag hoppas bara att medicinen hjälper så jag slipper vakna med våldsamma ryckningar och panik i hela kroppen, och att mina smärtor försvinner, eller blir mindre.
Resten av dagen ska jag spendera på soffan och kanske sova. Är så jävla trött.

257

Klockan 14 ska jag träffa min inkompetenta läkare, och jag vet att jag inte kommer kunna somna på grund av ångesten inför besöket. Kommer ligga i sängen och glo på en serie tills ögonen inte orkar se mer. Den här gången är det inte tidigt på morgonen, vilket är bra. Tror jag. I huvudet är jag redan beredd på det värsta, på det som skrämmer mig men skyddar samtidigt. Jag ska försöka att hålla mig sansad och inte börja tjafsa och skrika, jag måste behålla kontrollen. Men rinner det över så får det bli så. För några år sen skulle jag aldrig orka eller våga säga emot en läkare, än mindre börja skrika. Då skulle jag nicka, tacka för besöket, göra som läkaren sa och gå runt och tänka "jag borde ha sagt si och så" och hata mig själv ännu mer. Trots att det har gjort ont att bli kränkt och inte trodd på av andra läkare, så har det gjort mig starkare, hur töntigt det än låter. Jag låter inte folk bestämma över mig hur de vill, det har jag gjort alldeles för länge när jag var yngre.

De senaste dagarna har ändå varit en stor dimma, drömmar och verkligheten kolliderar och jag har svårt att minnas vad som är vad. Synerna av skuggorna som förföljer mig har blivit värre och det kryper insekter överallt. En kväll landade en liten fluga på min hand och jag tittade på den en stund innan jag blåste bort den, fortfarande osäker på om den fanns eller inte. Nånting tjuter i mitt rum och jag är rädd att lamporna kommer explodera vilken sekund som helst.

Och så har jag kommit fram till nånting, kanske meningen med mitt liv, men det är svårt att prata om det, även fast jag vill. Det handlar om en vilsen själ som har bosatt sig i mitt huvud, som har visat mig sitt liv, vilket jag inte fattade innan. Men nu. Nu vet jag.

Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare, hur ångesten smyger sig på. Borde ta min sömnmedicin och försöka somna, innan detta blir en hel natt med paralyserande ångest.

When I wake up I'm thankful I slept through the night

'Cause that is the only time I feel alright

Keep my eyes closed so I sleep the sadness away

When I wake up I'm sure that it won't be the same

All the panic, depression, the hurt and regret

Lying to myself "I don't think of death"

All the ups, all the downs, all the petty concerns

My whole world's imploding, I can't find the words

'Cause the truth is... I'm fucked up

256

Mår illa. Vet inte om det beror på medicinen eller ångesten, men det ger mig ännu mer ångest så jag mår ännu mer illa och den onda cirkeln sluter sig där.
Dagen har i princip varit en stor jävla medicindimma, jag vaknade med panikångest och behövde få stopp på det för annars skulle jag dö. Igår kväll mådde jag bra, började prata mer igen och sjöng med till glada låtar. Somnade sent, eller snarare tidigt på morgonen, trots extra sömnmedicin men när jag vaknade så hade jag ångest igen, men det har jag redan skrivit. Efter att jag sovit bort medicindimman så gick jag och duschade, trots att jag inte ville eller orkade. Vill inte se min kropp, vill inte se mig själv.
Nu vill jag gråta men jag kan inte. Jag vill inte hamna i den där jävla spiralen igen, världen som består av ångest och mediciner. Fast det kanske redan är för sent. Jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden.