lördag 14 oktober 2017

294

R var här onsdag till torsdag, och det var helt underbart även fast ångesten trängde sig in under huden och borrade i huvudet. Jag och R drack kall pepsi och rökte alldeles för många cigaretter, nattpersonalen satt och pratade med oss när vi rökte på natten och jag skrattade många gånger, ärliga ej framkallade skratt. Då glömde jag hela skiten om att jag tappade mitt mobilskal med alla kort i (antagligen har någon jävel snott det då det tog bara några få minuter mellan att jag stoppade det i fickan till jag märkte att det var borta). Jag spärrade iallafall kortet och när jag får pengar så måste jag skaffa ny legitimation. Och ett nytt lånekort på biblioteket. Måste ändå dit på måndag för att lämna in en bok och låna om fem andra böcker som jag trodde att jag skulle läsa ut fort när jag lånade de förra månaden.
Men redan efter att R hade åkt hem så fylldes jag med den där tomma känslan, saknaden efter någon jag precis träffade, hopplösheten hängde i luften när jag kom tillbaka till mitt rum på boendet. Som vanligt.

Igår natt när jag skulle sova så trodde jag att allt var lugnt, att alla bilder från huvudet skulle försvinna, att hjärtat skulle lugna sig efter en stund men när det kändes som att någon knuffade till mig så fick jag nästan panik. Det var iallafall tur att nattpersonalen kollade till mig efter en stund (som kändes som en jävla evighet då jag låg där nästan paralyserad av rädsla), så jag bad om medicin och förklarade att jag får nästan panik när jag håller på att somna. Då flyttade han fåtöljen närmare min säng och satt där tills jag somnade, och det kändes tryggt att veta att någon fanns i mitt rum ifall det skulle bli värre. Jag somnade fort men vaknade strax efter 6, törstig som fan, vinglade mig fram till kylskåpet för att ta fram nånting kallt att dricka och värmde min vetekudde. Somnade om och blev väckt för att ta mina mediciner, somnade om igen och blev återigen väckt då jag skulle iväg på ett möte och sjuktransporten skulle vara här en halvtimme senare typ, så jag gick upp och gjorde mig i ordning, sen var det dags att gå ut och vänta på taxin. En personal följde med mig (skulle knappast klara av att åka själv då jag inte ens kan gå ut själv med soporna) och var med på mötet. Vi pratade om vad jag ska göra, men ärligt så var jag så borta i huvudet och bedövad med lugnande att jag inte riktigt var där. Vi gick därifrån runt halv två och taxin hem skulle komma tre. Efter en lång väntan och fem cigaretten som jag rökte nästan i rad, ringde personalen och sa att taxin inte kommit än. Då var det tydligen någon som letade efter oss vid fel ingång och vi fick vänta på en annan taxi som skulle komma tio i fyra. Vi kom tillbaka till boendet efter fyra och då var det inte ens någon mening att jag skulle äta lunchen personalen hade sparat åt mig för det var drygt 40 minuter till middagen. Jag sov en stund och när personalen väckte mig när middagen var klar så släpade jag mig till bordet och åt mycket mer än vad jag har ätit på flera dagar. Sen sov jag till halv nio.
Varför skriver jag allt det här? Bra fråga. Jag har inte svaret.

Mådde dåligt på kvällen och ringde min mamma, råkade väcka henne, så jag sa att jag ringer imorgon. Började gråta och ringde R som pratade lugnt med mig och tröstade mig, sa såna fantastiska saker att jag mådde lite bättre efteråt.

Nu sitter jag och dricker alldeles för sött läsk som ska smaka blåbär men den smakar mest socker, och tänker inte sova. Jag vill inte, jag kan inte, jag får inte. Istället ska jag glo på videos, film eller serier.
Har skrivit ett "brev" om mitt mående, om sånt som jag vill säga högt ut men orden bara fastnar i halsen, som jag ska ge till personalen som kommer med min morgonmedicin. får jag somna.
Ska nog skriva lite mer i brevet, för nu kom jag på att jag glömde vissa saker.

Lång, meningslös smörja som handlar om inget särskilt viktigt egentligen. Om en stund ska jag ta på mig tröjan som förhoppningsvis fortfarande luktar R, virra in mig i en filt, gå ut i regnet och röka. Det är på ett sätt skönt att få frysa, att känna regndropparna landa i håret, titta upp och få känna dem mot ansiktet också. Veta att jag fortfarande kan känna.
Och piggna till så att jag inte råkar somna så fort jag lägger huvudet på kudden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar