323

Home sweet home! Idag blev jag utskriven efter sju veckor på avdelningen. Det känns faktiskt bra. Idag har jag mest kollat på serier och sovit, men imorgon tänker jag återgå till livet. Och städa, för det mesta. Ska prata lite med personalen om hur vi ska göra så att jag slipper en sån svacka igen, eller snarare hur vi ska hantera det. Som den ansvarsfulla vuxna människan jag låtsas vara.
Nu har jag också ett medicinskåp i badrummet, fast personalen har nycklarna, och ett tag framöver så kommer personalen att ta hand om mina mediciner. Men men. Jag kanske skriver mer imorgon, sömnmedicinen börjar verka så nu ska jag sova. Godnatt.

322

Stora vågor av ångest och självhat sköljer över mig allt oftare igen. Det kändes som att det höll på att bli bättre, men lika fort som det vände åt rätt håll, vände det tillbaks till samma gamla mönster, beteende och tankar och känslor. Jag var på nattpermission och även fast det var trevligt att träffa personalen igen så kom den där ångesten och hopplösheten. Hade läkarsamtal igår när jag kom tillbaka och bröt ihop efteråt. Fall ihop, ta dig upp. Så några timmar kunde jag fokusera på annat, gå ut och röka och prata med min vän. Men på kvällen hände en liten, jävligt löjlig dessutom, grej som fick mig att nästintill skrika åt en medpatient och nästan hälla mitt te och kasta muggen på personen. Och det där utlöste en stor panikattack där jag slog hårt i väggen, så min redan torra och spruckna knogar sprack ännu mer och handen är lite svullen nu. En sköterska pratade med mig och höll om mig när jag skrek av ångest Hon lät mig gråta ut och skrika, och jag uppskattar allt hon gör.
Idag känns det lite bättre, men inte så mycket. Jag och K gick till affären och sen åt mat, som inte alls var så gott som jag trodde att det skulle bli. Tidigare på dagen har jag skrivit ner hur jag mår och mina tankar, och samma sköterska som lugnade mig igår fick läsa det. Hon sa att hon berättar det till en sköterska som ska jobba imorgon och på måndag så att de kan ta upp det på ronden, och sa att jag ska låta läkarna läsa det också.
Så jag vet inte vad som ska hända nu. Jag försöker att hålla mig lugn, men små grejer väcker sån ilska inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu ska jag iallafall röka.

321

Mer ECT och kanske lite medicinjusteringar efter nästa läkarsamtal. Annars har jag inte så mycket att skriva. Trivs med min rumskamrat och några andra patienter, vi går ut och röker och jag kan skratta ärligt. Inga framkallad-fusk-skratt, utan riktiga skratt, så att jag ibland inte kan andas eller får tårar i ögonen. Det känns så skönt, och ibland kan jag känna att fan, bra att tvångsvård finns. Men trots att jag mår bättre och kan glädjas åt saker och ting, är jag inte riktigt stabil, inte riktigt där än. Humöret pendlar och jag har ofta ångest. Vissa stunder, oavsett vad jag gör, känner jag den där gamla bekanta mörkret skölja över mig och förbjudna tankar tränger sig in i hjärnan. Jag hoppas hoppas hoppas att dessa stunder kommer att komma med större mellanrum och bli mindre och mindre inom kort.

320

"Varför tycker du om mig?"
"För att du har ett skadad inre. Men visar ett starkt yttre."
Och känslorna jag försökte trycka undan gick inte längre att gömma. Tänker hela tiden på den där pussen på kinden jag fick och hur ansiktet sken upp när jag gav lappen med mitt nummer. Tråkigt att behöva säga hejdå men jag hoppas att vi ses nån annan gång. Nånstans försöker jag att sluta tänka på allting och hålla mina förhoppningar låga, så jag slipper bli besviken i slutändan. Men känslorna går inte bort, och jag inser nu att det är inget jag har kontroll över. Det får bli som det blir, och blir det ingenting så har jag iallafall upplevt nånting.

Vet fortfarande inte hur länge jag kommer att vara här, om läkarna bestämmer att jag ska få 6 ect-behandlingar till så lär det bli minst två veckor. Men jag vet ingenting just nu.
Igår och idag har jag varit väldigt lättirriterad och små, små grejer som jag annars kan strunta i, väcker sån ilska inom mig att jag måste slå huvudet i väggen. Idag har jag och en medpatient pallrat oss ut i kylan och iväg till affären. Fy.

Tristessen kommer att äta upp mig snart.

319

Tiden går, långsamt för det mesta. Jag går ut och röker, spelar kort, kollar på film med en medpatient och ibland bara vilar. I söndags gick vi och handlade lite gott till kvällen, och min rumskamrat blev otroligt glad när jag erbjöd att köpa chips. Att en chipspåse kan göra en annan människa så glad.
På nyår skålade vi med pepsi och julmust, och spelade skip-bo - tre patienter och tre personal. Igår hade jag permission och klippte håret på sidorna, sådär som jag har velat ha väldigt länge. Jag är nöjd. Imorgon ska jag få min sjätte elbehandling. Vet inte när jag ska få prata med läkaren eller när jag får komma hem. På söndag blir det fyra veckor sen jag blev inlagd. Jag saknar stället med alla måsten. Jag mår bättre men än är jag inte stabil.
Dessutom. Jag är förvirrad. Och det beror inte på ect:n. Det handlar om mina känslor, mitt bekräftelsebehov och att jag inte vet hur jag ska hantera allting. Jag vet helt enkelt inte. Men det löser sig säkert, på ett eller annat sätt.