330

Igår/inatt däckade jag i sängen, utmattad av ångest. Jag hann iallafall byta om och flytta datorn närmare sängen så jag kunde ha en serie i bakgrunden. Hjärtat dunkade hårdare än på länge och jag hade svårt att andas, kroppen var helt slut trots att tankarna och idéerna rusade. Vaknade till när nattpersonalen la en filt över mig och släckte lampan. Det var väldigt snällt, faktiskt.
Och som vanligt - dagarna rullar på. Jag vaknar tidigare på morgonen än vad jag gjorde förr, jag sover inte längre till ett eller två. Det känns nästan som att jag vaknar tidigare för varje dag, snart kanske slutar jag sova, vem vet. Skulle inte bli förvånad om mitt mående gick åt det hållet. Jag planerar, möblerar om, städar, duschar, skriver, målar. Spenderar största delen av min tid hemma hos AJ (det är bra att ha syskon så nära att man inte ens hinner röka en hel cigarett på väg hem till dem), jag är där så ofta att personalen höll med när jag skämtade om att de måste göra avdrag för maten. Jag var inte seriös, men hon var det. Nåja, inte ska jag klaga på det. Egentligen är det inte så bra. Det är jobbigt i huvudet, och den gamla ångesten för vissa situationer har kommit tillbaka. Jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag klunkar i mig energidrycker för att bli piggare och orka göra allting. Bara jag slipper sitta själv i mitt rum. Fast när jag väl blir det så blir det oftast så jobbigt att jag knappt kan röra på mig. "Tur" (i oturen) att ångestattackerna kommer på kvällarna/nätterna när jag ändå bara ska vara i sängen.
Idag efter att jag har varit och handlat med mamma (köpte kexchoklad, pepsi max och energidrycker som ska räcka till på måndag då jag får pengar) fick jag en underbar idé. Nämligen att på lördag bjuda in mina bröder och deras familjer på middag hos mamma och låtsaspappa. Jag ska, förstås, hjälpa med middagen. Tycker bara det är så trevligt när så många är samlade. Vilket jag nu tycker är förvånande, då jag förut avskydde sånt? Men ja. Middag på lördag med familjen. Ser fram emot det. Särskilt att få träffa min lilla brorsdotter! Och Cosmo, förstås.

Nu ska jag fortsätta måla och titta på en serie.

329

(TÖNT VARNING)

Fan, fan, fan.

Det har gått en tid sen du hörde av dig sist, och jag är mer orolig än ledsen eller sårad. För att katastroftankarna skriker, tvångstankarna plågar och ångesten lämnar inte min kropp. Jag försöker sluta tänka på dig, släppa dig, återhämta mig på något sätt men det är svårt, svårare än vad jag nånsin trodde att det skulle vara. För plötsligt är du liksom överallt. I filmerna, i musiken, till och med någon som går förbi mig i affären kan likna dig, för att nämna bara några exempel. Jag föll. Jag ville inte, men jag gjorde det. Föll så jävla hårt och nu är jag fast, kommer inte upp igen. Hur i helvete ska jag komma över dig? Jag vet att du snart fyller år. Och det enda jag kan göra nu, är hoppas. Hoppas att du en dag svarar, även om det bara är för att säga att du inte vill ha nåt att göra med mig. För då vet jag åtminstone hur det ligger till, men också det viktigaste - att du är okej.

I want to love you but I better not touch

I want to hold you but my senses tell me to stop

I want to kiss you but I want it too much

I want to taste you but your lips are venomous poison